L’Amore Del Calcio

L’Amore Del Calcio
February 21, 2012 14:55
( )

Innan vi kickar igång så vill jag bara säga, tack för att du hittat till SempreInter.com. De senaste veckorna utan hemsida och alla problem som vi sprungit in i, har varit extremt påfrestande och det har testat allting från vår sammanhållning till vår dedikation för det vi gör. Lyckligtvis har allt detta bara gjort att vi jobbar bättre tillsammans och är mer laddade än någonsin för att ta spelet till en helt annan nivå. Till er som varit med oss under dessa veckor utan hemsida, tack så mycket för ert stöd, det har betytt väldigt mycket. Till er som är här för första gången tänker jag inte säga något vidare, det ni kommer bevittna här talar för sig självt. Så utan vidare förbehåll:
Välkommen till SempreInter!

[youtube id=”Vrwh3IJqm5Y” width=”600″ height=”350″]

Varje helg är det två timmars konstanta humörsvängningar framför det digitala fönstret till Inters underbara värld. Det hela är en gigantisk svullen pudding (i brist på bättre liknelser) av känslor som exploderar åt alla håll där ett glädjerus och lycka på en millisekund kan göra en U-sväng och ändras till ilska och uppgivelse. Då säger hon, hon som sitter bredvid mig när jag känner för att göra en amerikansk wrestling-frogsplash från balkongen då Fabrizio Miccoli rullar in 4-4 bakom Julio Cesar, då Schalke smaskar in det femte målet, eller då vi blir totalförnedrade på Stade Olympico. Förlust mot Novara, förlust mot Bologna:
”Det är bara en sport!”

Ja, det är bara en sport. Det är tjugotvå svettiga, ytterst välbetalda herrar i en typ av Nike/Adidas-sponsrad uniform som rusar runt och sparkar på en bit läder. De glider runt i gräset och kämpar så blodet sprutar och den som är allra lyckligast i den här uppgörelsen är sannerligen du och jag som sitter hemma och tittar på när de pushar sina kroppar till bristningsgräsen. Vi som sitter hemma och skriker glåpord till några av de bästa idrottsmännen i världen och alla vi som sannerligen skulle kunna leda ett lag som Lecce eller Palermo till en Champions League-vinst, om folk bara lyssnat på våra råd från en fåtölj i en igensnöad förort i Sverige. Men när allt detta kommer till kritan, så är fotboll bara en sport.

Att däremot ta allting som kretsar kring fotbollen och trivialisera det fenomenet och makt som fotbollen faktiskt har är aningen respektlöst. Själva bollsparkandet är en partikeldel av det som är viktigt inom fotbollen. Man hejar inte på det laget som vinner mest, då skulle hela konceptet med att heja överhuvudtaget falla bort. Varför hejar du på någon om du bara vill se bästa möjliga objektiva, och för att inte nämna, vråltråkiga fotboll?
Vi människor är flockdjur, när det kommer till den yttersta dagen. Vi har alla en naturlig känsla av samhörighet och lojalitet. Jag tror personligen att det är det viktigaste vi har för att inte hela den mänskliga världen skulle totalhaverera. Att då sätta sin lojalitet till ett fotbollslag är väl lika bra som att lägga den vid något annat. Ta Fabricio Miccoli som exempel igen. Jag minns specifikt en match där han spelar för Palermo mot Lecce. Lecce som är hans älsklingsklubb, laget som han hejat på sen han var liten och aldrig vänt ryggen till. Miccoli tar en frispark precis innan halvtidsvisslan ska gå av och slår den över muren och rakt upp i krysset bakom Lecce-målvakten. Miccoli firar inte det målet, han ser snarare gråtfärdig ut, hans medspelare dunkar honom i ryggen, men han går med nedböjt huvud och pratar inte med någon, och om jag minns det hela rätt så kommer han inte heller tillbaks ut efter halvtidsvilan. Är inte det kärlek för klubben som står närmast om hjärtat så vet jag inte vad…

Fotboll, Italiensk fotboll, Inter, Inters-fans, SempreInter.com i lilla kalla Sverige, enar folk under en gemensam sak. Internazionale är som bekant bildat ”ty vi är bröder över världen”, men jag tror att detta går att dra över nästan alla fotbollsklubbar, från Inter ner till Tyresö BK. Man ser förbi meningsskiljaktigheter och det hela resulterar i att man kan samlas oavsett ålder, kön, utbildningsnivå, sexuell läggning, etnisk härkomst, ekonomisk status, sjuk, frisk, vacker eller inte. Dessa små faktorer glöms bort och man sluter upp runt någonting som man har gemensamt. Om vi klipper bort Inter så kanske jag inte har något gemensamt med dig. Men när man då har något gemensamt så är det lättare att märka av att vi kanske delar mer än passion för samma fotbollslag. Ja, när Inter spelar så är de faktiskt bara ett fotbollslag, men det tar inte bort någonting från vad det fotbollslaget inspirerar till vid sidan av planen. Ja, det är bara en sport, men vad spelar det för roll?
Allting är bevis på det betyder så mycket mer, Miccolis tårar när han skjuter in frisparken mot Lecce, Ranieri som köper Zanettis buckla på en välgörenhetsauktion och sedan lämnar tillbaks den. Curva-Nord som sjunger, SempreInter som skriver, du som läser. Inter ska inte behöva tacka fansen för att de visar stöd, fansen ska inte behöva tacka Inter för att de spelar för dem. Du ska inte behöva tacka SempreInter för att vi skriver och rapporterar och vi ska behöva inte tacka dig för att du läser det heller. Allt det här gör vi alla av en gemensam kärlek. Du tackar inte för kärlek, du uppskattar kärleken du får från din partner, från din familj och från dina vänner, men du visar den uppskattningen genom att älska tillbaka. Kärlek tackar man inte för. Möjligheten jag har fått att skriva det här, att jobba med den här redaktionen och få responsen från alla er läsare betyder väldigt mycket för mig och gör mig lycklig som människa. Jag tackar er inte, men jag älskar er för det.

Det är inget annat än just: L’amore del Calcio!

Editorial Staff
By Editorial Staff