Till Zlatan, allra ödmjukast, Tack!

March 1, 2012 22:00
( 6 ) Comment

Nu har jag, ett antal månader efter övriga svenska befolkningen, precis vikt upp det sista hundörat i biografin om Zlatan med titeln ”Jag är Zlatan Ibrahimovic.” Jag är imponerad. Imponerad över tanken bakom och den nästintill genialiska litterära formen, så hatten av för David Lagerkrantz likväl. Därför vill jag ta mig tiden att gå igenom allting från början. Poppa popcorn, mina vänner, för det här kommer inte förflytta förbi snabbt och smärtfritt.

Min pappa köpte mig min första fotbollströja. En Juventuströja, till och med, så i ingångsfasen till den här världen så är jag en Juventini. Interista är inget man födds till, det är något man väljer. Året var 1999 och jag var sex år gammal och på min rygg stod det nummer 10 – Alessandro Del Piero. Min pappa berättade att han var en av de allra bästa. Jag var den stoltaste lille skitungen på dagis. Av den anledningen så är Alessandro Del Piero lite speciell för mig, han gjorde sin första säsong i Juventus samma år som jag föddes och är kvar där än. Hur mycket Calciopoli-agg jag som Interisti hyser mot Juventus som klubb, så kommer jag aldrig kunna tycka illa om Alessandro Del Piero. En konstnär ska få den respekt han förtjänar, och Del Piero är förtjänt av mycket.

När du växer upp i Sverige i modern tid så kommer man inte undan fotbollskulturen, oavsett om man är intresserad eller inte. När jag började första klass så jagade man antingen runt varandra på klätterställningen eller så spelade man fotboll. Jag anslöt mig snabbt till skvadronen kring klätterställningen och man skulle kunna säga att jag blev kvar där, trots mitt stora fotbollsintresse så har jag aldrig spelat en minuts fotboll i en fotbollsförening. Under åren som gick så fortsatte man att färgas av fotbollen runt omkring en och i samma veva som jag själv jobbade mig upp genom grundskolan slog en helt ny typ av spelare igenom i svensk fotboll. Zlatan Ibrahimovic.

Mitt fotbollsintresse låg länge på kyla, då jag själv engagerade mig i teater och thaiboxning, så i min värld av samtida svensk fotboll så har Zlatan alltid varit där. Den första gången jag verkligen noterade honom var efter flytten till Juventus. Just det året, 2004, spelades ett fotbolls-EM som jag kommer minnas framför allt för att jag befann mig på semester i Grekland under slutspelet och just det året tog Grekland guld. Jag minns hur butiksägarna på flygplatsen kastade ut godiskolor när Grekland slog ut Frankrike i semifinalen. Jag minns specifikt en match i fotbolls-EM 2004 mot Bulgarien, där en spelare i det bulgariska laget säger att han inte känner till några av de svenska spelarna, mer än att någon av dem precis skrivit på för Juventus. Han fick lära sig den hårda vägen vem Zlatan var. Min bild av Zlatan blev också tydligare där, som om hans galna klackmål mot Italien inte var tillräckligt under samma EM-gruppspel.

2006, det är året som jag minns som mitt första Inter-år. Svensk Tv visade mer och mer italiensk fotboll, eller så var det bara jag som fick upp ögonen lite mer. Trots att Zlatan spelade för Juventus vid den tidpunkten så fastnade jag för laget i de blåa tröjorna. Spelare som Materazzi charmade mig av någon anledning. Inför säsongen 2006/07 gick som sagt Calciopoli igång på högvarv och Zlatan hamnade i Inter, och det var då som jag började följa laget mer frekvent. Jag må vara tämligen ny som interisti. Jag minns inte Ronaldos tid i Inter, jag kan inte återberätta om Alvaro Recoba när han var som bäst, Christian Vieri och Baggio, det är inte spelare som jag har personliga minnen av. Gör det mig till något mindre av en supporter? Älskar man Inter mer för att man sett mer och är äldre? Är jag ovärdig gentemot er äldre som har fler Intertimmar i ryggen än vad jag har?
Nej, självklart inte. Det är lite som när man blev kär första gången. Jag gick i första klass. Den tjejen kommer jag ihåg också, blont hår, ofta i en hästsvans. Söt som en hundvalp doppad i sirap och rullade i socker. Inte kunde jag ett smack om saken vid den tidpunkten, men känslan förändras inte. Du kan falla för en tjej när du är sjutton, det är samma förnimmelse som när du var sju.

Men vi skulle kunna erkänna det här och nu. Det var Zlatan Ibrahimovic som drog mig till Inter, vilket säkert gör mig mainstream och till en medgångssupporter om man nu vill vinkla det så. Det kan väl likaväl få vara så också. Zlatans intåg i Inter skapade i alla fall stor underhållning och det är det som räknas till en början. I och med att Zlatan blev en ingångspunkt så fick jag bekanta mig med Interspelare som jag föll för, såsom Marco Materazzi, Javier Zanetti, Julio Cruz, Hernan Crespo, Patrick Viera och, av någon konstig anledning, även Oliver Dacourt. Under den här tiden gick jag i högstadiet och Zlatan var en megastjärna. I min årskurs så slog då och då mentaliteten in bland vissa av grabbarna och jag hörde flera gånger orden sägas. ”Jag skiter i att plugga, jag ska bli fotbollsstjärna som Zlatan!”
I respons till just detta så minns jag en dag specifikt under en lektion i hemkunskap då vår syokonsulent plockade fram ett utdrag på Zlatan Ibrahimovics avgångsbetyg från grundskolan. Vilket visade sig vara hyfsat fina betyg. Mycket bättre än mina avgångsbetyg var. Om det var Zlatans riktiga betyg, eller om det var något som syokonsulenten fabricerat själv, vet jag inte. Det spelar faktiskt ingen roll i sammanhanget, vi trodde alla på det då och det var en bra kick för studiemotivationen för många. Det räcker ofattbart långt.

Åren gick och Zlatan radade upp scudetto efter scudetto tillsammans med Inter och det känns som att han från sitt genombrott i Malmö FF bara blivit en större och större hype för varje år som går. Han har blivit något utav en nationell skatt och jag är villig att satsa mycket pengar på att om Zlatan flyttar till USA och MLS, så kommer det bara vara en tidsfråga innan du kan se de matcherna på svenska TV-kanaler. Under Intertiden var det mycket glädje och framgångar med ligavinster och riktigt fint spel av hela Interlaget under Roberto Mancinis ledning såväl som sista året när José Mourinho tog över. Det slutade med den där sommaren 2009 där man hängde på Eurosports hemsida och läste tidningarna varje dag i väntan på nyheter om Zlatans ryktade flytt till Barcelona. Man hoppades att det inte var sant, man hoppades att Eto’o skulle komma och bilda anfallspar med Zlatan. Det slutade som vi alla vet med att Zlatan skrev på för Barcelona för en astronomisk summa och där stod man och undrade ”Hur ska den här Diego Alberto Milito klara av att axla Zlatans mantel?”
Med facit i hand så blev det rätt bra för alla parter och jag märkte tydligt något nytt i mig själv. Zlatan lämnade Inter, jag stod kvar. Jag kan dock erkänna, trots att Eto’o, Milito och Sneijders ankomst resulterade i en trippelsäsong, så kommer jag alltid sakna att se Zlatan i Intertröjan.

Självklart, jag har slängt mängder av glåpord efter Zlatan sen han började spela för Milan, även när han lämnade för Barcelona. Jag har skrattat med övriga Intersupportrar som hånar Zlatan för att Inter tog hem Champions League-titeln så fort han lämnade klubben. För att vi slog ut Barcelona med Zlatan på planen. Jag har varit grinig på Zlatan, även på grund av att svensk sportjournalistik verkligen gillade Inter när han spelade där, och nu när Zlatan flyttat till Milan så är det Milan som är Sveriges favoritlag. Ta bara exemplet på att det inte fanns på världskartan att du behövde sitta och streama en Inter-match på datorn mellan åren 2006 och 2009. Trots alla dessa glåpord och dräpande kommentarer om att han spyr som en fjortis efter varje match. Trots att man skrattade åt ”Jag är en Zigernare”-postern i derbyt. Trots att man häcklat hans nya hästsvans som får honom att påminna om fransk 80-tals porrskådis. Så kan jag inte tycka rakt igenom illa om Zlatan. Liksom Alessandro Del Piero. En konstnär ska få den respekt han förtjänar, och Zlatan Ibrahimovic är förtjänt av mycket.

Zlatan är betydligt mycket mer för Sverige som land än bara en fotbollspelare. Den glöden och den karisman som han har, gör honom till så mycket mer än vad han är på planen. Han är precis vad Sverige som fotbollsnation behöver, oavsett om någon Kalle Anka-statistik pekar på att landslaget spelar bättre utan honom. Zlatan är en riktig stjärna och en fotbollsdiva, och det är det som ger honom det lilla extra. Att komma från Mellanmjölks-Sverige där det är populärt att gå med strömmen och sköta sitt och vara ödmjuk och trevlig. När normen är att man ska hålla hyfsat låg profil och inte föra mer oväsen kring sig än man behöver, kommande från ett land med nio miljoner invånare och tvåhundra vinterdagar om året, så blir hela fenomenet så mycket större. Att göra sig till en megastjärna genom att båda uttala sig med en del självsäkra och vassa kommentarer, det har många gjort. Titta på Martin Mutumba som påstod sig vara nya Zlatan, visserligen med glimten i ögat. Att sen kalla landslaget för ”jävla pajasläger” och sen blev bänkad i Ungern. Då stannar det av där. Zlatan snackar skit och späder på med en halvkaxig attityd, men han kan backa upp det han säger på planen och det är det som folk älskar!

Henrik Larsson vann Champions League, det har inte Zlatan gjort. Sett till meriter så måste väl Henrik Larsson rankas högre som spelar… och?
Henrik Larsson, all respekt till en stor spelare, men han är en gulleplutt och kommer då aldrig kunna bli samma hype som Zlatan. Absolut inget fel med det, men det handlar inte om att vara bäst på planen. Det krävs lite mer.

Zlatan är en ”Cinderella”-story och svårare än så är det inte. Det är en kille från en förort i södra Sverige som går från ingenting till att bli en av fotbollsvärldens största anfallare. Vem blir inte inspirerad av en sådan sak? Oavsett om det rör sig om fotboll eller inte så har Zlatan som historia blivit någonting som egentligen personifierar ett modernt mångkulturellt Sverige idag.
”Det är bara fotboll!”
Nej, det är inte bara fotboll, det är så långt ifrån bara fotboll som man kan komma. Framför allt just nu när det har röstats in Sverigedemokrater i riksdagen och det besvaras med ”Invandrarpartiet” och så är ”Vi mot Dom”-cirkusen i full gång. Däremot kan jag nog säga att oavsett hur SD du än är, så jublade du nog lika högt när Zlatan klackade in sitt mål bakom Gianlugi Buffon i EM-matchen mot Italien 2004, trots att det står ”Ibrahimovic” på ryggen. Zlatan har blivit en alternativ ungdomsidol. Ett synsätt som säger att du kan gå hur långt som helst om du är tillräckligt djärv. Det är väl självklart att folk ser upp till Carolina Klüft, för att hon är så helylle och gör allting rätt. Inget fel med det heller. Zlatan får ta mängder med skit från både press och publik, men alla står bakom honom ändå. Jag har hört det sägas förut, och det kommer fortsätta sägas, och jag tror nog att det är det mest slagkraftiga motivationen för svensk ungdomskultur på många år:
”Om Zlatan kunde göra det, så varför skulle inte jag kunna?”

När jag såg min första Intermatch i Milano tillsammans med min farsa så visades en ungefär fem minuter lång filmsnutt på den stora tv:n som var en sammanställning av bilder som bevittnade om alla Inters succéer från 1908 fram till idag. Mängder med pokaler som lyftes i luften. Bilder på legender som skriker ut sin glädje på planen, Giuseppe Meazza, Giacinto Faccetti som jublar, och senaste att ansluta sig till dem, Javier Zanetti som höjer Champions League-bucklan från 2010. Min farsa är den som pekar ut detaljen som jag missat, Zlatan syns ingenstans.
Antagligen så kommer Zlatan att dyka upp i framtida filmer om Inters framgångar när han lämnar Milan och lägger skorna på hyllan. Då vet jag att hyllningskrönikor som den här med största sannolikhet kommer att hagla in, från såväl Juventussupportrar och Milansupportrar, likväl som Ajaxfans och Barcelonas supportrar, och inte minst Interssupportrarna. Men jag vill ta tag i det här redan nu. Så det allra sista orden dedikerar jag till dig direkt, Zlatan, ifall du mot alla odds, skulle råka läsa det här.

Tack för allt du har gjort för Inter, för svensk fotboll, för att sätta ett nytt synsätt för svensk ungdomskultur och tack för allt du har gjort för mig.  

Editorial Staff
By Editorial Staff
  • riddleman

    Zlatan kommer aldrig att hyllas i Juve, där är han ärkejudas.

    I Inter kanske han kommer splittra folk. Men personligen skiter jag i allt bra han gjorde. Han gick till Milan utan att tycka det är ett problem. Jag är glad över titlarna men hade han inte varit svensk hade jag förmodligen hatat honom genom hela mitt hjärta. Nu tycker jag mer illa om honom, lite hyckligt kanske men så är det.

    Om en flickvän är otrogen mot mig skiter jag i om hon varit snäll innan, hon är körd särskilt om hon inte ångrar sig.

  • Habib

    Fan vad jag älskade honom i den där tröjan! Man känner sig besviken och arg! Det är nog därifrån hatet kommer.

  • Angelo

    Du känner tacksamhet till Zlatan, själv känner jag mest avsky!
    Helt ok, tråkigt vore det ju om alla tyckte lika om allt, men jag känner det är lite jobbigt att hyllningen till just den mannen alltid ska rulla på er förstasida, så man måste se honom varje gång man kommer in på er eminenta sida.
    Det finns ju så många andra spelare ni har förärat med fina krönikor!

  • Fenomeno

    Grymt skrivet men han är ett kryp som inte bör hyllas

  • Nico

    Grymt!

  • Salle

    Galet fint skrivet!