Jag och Alessandro – Intriga da Oposicao

March 31, 2012 14:58
( 2 ) Comment

I min garderob ligger sex stycken Intertröjor. Det sitter två Intertröjor innan för glas och ram på min vägg. Jag har en flagga från Scudetti-firandet 2007/08 som sitter fastnaglad i min betongvägg. Den sattes fast med en betongborrmaskin och sitter så hårt, så när apokalypsen träffar min lilla förort, så kommer Interflaggan hänga kvar på väggen när resten av huset sprängs till partiklar. Jag har InteristiSvedesi-flaggan hängandes på baksidan av min dörr. Jag bär ett virkat armband i blått och svart som det står Inter på, detta armband tar jag aldrig av mig. Skulle jag stirra mig själv i spegeln skulle en ”gaddad kamsportande snaggad halv-finne från förorten som syr sin egen nyårsskjorta” (beskrivningen av Nima Tavallaey 5 januari 2012) stirra tillbaka på mig. Materialist ut i fingerspetsarna. Jag bär med mig Inter inom och utanför mig själv. Det här kommer dock inte handla om Inter. Trots mina åtta Intertröjor så var min första tröja en nummer 10. En svartvit nummer 10. Alessandro Del Piero.

Juventus är ingenting som jag värdesätter högt. En klubb lika tilltalande och inbjudande som en tysk swingers-fest i ett slakthus i Tjernobyl fyllt med överviktiga pensionärer insmorda i surströmmingsspad, brysselkål och hummus…  sannerligen inget fel på hummus i övrigt.
”Morto peppino, morto facchetti, anche moratti presto morirà, canteremo solo se Guido Rossi morirà!!” sjungs för full hals, Calciopoli, Giorgio Chiellini som gråter som ett barn som fallit av cykeln så fort någon vidrör hans 76 kilo tunga kropp. Oavsett hur min avsmak för Juventus eskalerar för varje gång jag skriver de åtta bokstäver som bildar en svordom för grov för att nämna i Bibeln, så kan jag inte göra annat en böja på huvudet för deras ikon Alessandro Del Piero. Jag har en liten lista på fotbollsikoner som jag avgudar för deras prestationer på och utanför planen, först är som alltid Materazzi, nummer två är Javier Zanetti och nummer tre är utan vidare förbehåll, Del Piero.

Det är en liten förbjuden kärlek, om jag nu vågar svänga mig med sådana krafttermer. Jag i mina blåsvarta tröjor. Den hemska känslan i bröstkorgen när Del Piero sänker Inter med sitt 2-0 mål i senaste mötet på Juventus Stadium. Skönt att det var Del Piero? Det värsta som kunde hända? Hur som helst, att tycka om en spelare som Del Piero när du håller fullt ut på hans värsta rivaler möter stridigheter från alla fronter. ”Intriga da Oposicao”, är en sång av Belo. En brasiliansk sångare, det finns även ett härligt youtube-klipp där vår egen Maicon sjunger den. ”Intriga da Oposicao” översätts från portugisiska till svenska och bildar ”Intrig med motsättningar.” De kommer aldrig vara helt okey för alla att tycka om Alessandro Del Piero och ranka honom som en av fotbollshistoriens största, samtidigt som du fortfarande ser den 22 maj 2010 framför dig när du sluter ögonen om natten.

Min pappa köpte en kopierad Alessandro Del Piero-tröja när jag var sex år gammal och vi var på Mallorca. Det är mer än tretton år sedan. Redan då var Del Piero en ikon, och nästintill en veteran i klubben. Han klev upp i A-laget 1993. Samma år som jag föddes. Han har spelat fotboll på Del Alpi från att jag skrek på BB. Jag lekte med bilar på dagis, Alessandro var på Del Alpi. Jag skrev nationella prov i lågstadiet, Alessandro var på Del Alpi. Jag slogs på skolgården, Alessandro var på Del Alpi. Jag försöker sälja biljetter till min studentskiva och Alessandro Del Piero är kvar i Juventus. Hela mitt liv har det varit en självklarhet för alla. Vatten är vått, efter dagen kommer natten och Alessandro Del Piero stannar kvar i Turin. Trots Calciopoli så har Del Piero hängt kvar vid sin moderklubb i med och motgång. Han har vunnit allt med Juventus. Mycket likt det Zanetti gjort med Inter och det visar på sann klubbmoral och lojalitet och det finns allt för lite av det kvar i dagens fotboll. Därefter har vi ryktena om att Del Piero medvetet missat en straff mot Inter under Calciopoli-tiden då han vetat att matchen var uppgjord, om detta är sant eller inte, vet väl ingen. Oavsett vilket lag man spelar i, så kommer man alltid bli uppskattad av neutrala parter, hatad av motståndare och älskad av sina egna fans. Tills du kommer upp till en viss nivå då slutligen alla älskar dig. Om Alessandro Del Piero inte är där än, så är det bara en tidsfråga.

Del Piero är en spelare av det gamla gardet och med den gamla skolan mentalitet. Respekt och lagtrohet ihoprullad inuti en människa. Jag har inte mycket negativt att säga om Alessandro Del Piero och för mig kommer han alltid att vara en favorit och betyda mycket för mig som spelare. Oavsett vilket lag han spelar i eller vilket lag jag håller på. 

  • Oskar

    Respekt!!!

  • Nima

    Fullständigt fenomenalt skrivet!