Interisti Svedesi anordnade föreningens 2:a resa när vi åkte ner till Milano för att lyssna på Thomas Nordahl berätta om Milanoderbyt’s historia, hänga utanför Appiano Gentile men framför allt se Inter krossa Zlatan’s & hans Milan’s gulddrömmar. Här nedan kommer en resekrönika från en av resenärerna, Interisti Svedesi medlemmen Salar Khanjar, om hur han upplevde resan och dagarna i Milano.

“Sista arbetspasset var över och nu skulle jag äntligen få åka ner till Milano, för att bevittna mitt första derby mellan Inter – Milan på plats i den mäktiga Giuseppe Meazza. Klockan närmade sig 13:00, jag skulle träffa Faraz på Centralstationen i Stockholm och tillsammans skulle vi bege oss mot Skavsta flygplats. Väl framme på Skavsta träffade vi Danny från redaktionen tillsammans med Rozbeh. Alla kände vi oss lite smått spända inför resan, precis som jag alltid blir när jag ska åka ner till Milano, men den här gången ska jag få se derbyt på plats för första gången. Flygresan mellan Skavsta och Bergamo brukar inte ta mer än 2 timmar och 20 minuter, men just denna dag kändes det som att resan var mycket kortare, kan ha och göra med att jag och Danny diskuterade frenetiskt om resan och matchen vi skulle få uppleva på söndag. När vi var framme på flygplatsen i Bergamo som heter Orio al Serio, träffade vi på andra medlemmar i Interisti Svedesi, dessa grabbar hade tagit flyget från Göteborg. I väntan på bussen till Milano, tog vi en varm macka inne på flygplatsen. Diskussionerna på bussen handlade mestadels om vilka spelare vi borde behålla samt släppa. En spelare några av oss hade hakat upp sig på var ingen mindre än Christian Chivu ”spelaren med den uppknäppta hjälmen”. Personligen kan jag inte se honom som en startspelare, däremot kan han få vara kvar ett år till och spela en viktig roll som backup på bänken. Efter cirka en timmes bussfärd till Milano tog vi taxin till hotellet, på vägen dit ser vi hur taxiföraren tar fram en liten laptop, kopplar till en mikrofon och sätter igång instrumental musik från datorn, några sekunder senare börjar han sjunga för fullt i bilen. Det var en härlig upplevelse kan jag lova! Hotellet vi skulle bo på heter Atahotel Contessa Jolanda, ligger väldigt nära tunnelbanestationen Maciachini. På hotellet möttes vi upp av Nima och några andra från Interisti Svedesi. Tidigare under veckan hade Nima och Sia tillsammans med Cihan från parmaredaktionen, åkt ner för att se matchen mellan Parma-Inter. En match som kanske kostade oss Champions League platsen, men jag säger precis som många andra chansen att spela i Champions League förlorade vi långt innan Stramaccioni tog över rollen som tränare. Senare på kvällen samlades vi alla på en närliggande restaurang för att diskutera hur de nästkommande dagarna skulle se ut och vad som var planerat. Kvällen var mycket trevlig, den innehöll god mat och mycket trevligt sällskap.

Nästkommande dag var det planerat att vi skulle bege oss mot La Pinetina i Appiano Gentile för att träffa Interspelarna, ta kort och kanske också växla några enstaka ord. Sagt och gjort, vädret var väldigt fint, solen sken, alla var på bra humör och vår långa helg hade bara börjat. Spelarna åkte en efter en in med sina bilar på anläggningen utan att stanna till och skriva autografer. Vi fick det förklarat för oss ganska så omgående, av personalen som jobbade vid anläggningen, att de ytterst sällan stannar till innan träningen mycket på grund av att de riskerar böter om de kommer sent till träningen. I väntan på att träningen skulle ta slut begav vi oss vidare till en närliggande restaurang för att luncha, tyvärr hade restaurangen inte börjat servera lunchen än så vi fick nöja oss med lite mackor. När vi väl var tillbaka till anläggningen, ser vi att en liten grupp av fans tagit sig dit tillsammans med ett tv-team. Det tar inte speciellt lång tid innan spelarna börjar lämna anläggningen, det var en härlig känsla att stå så pass nära spelarna och få ta kort. Tyvärr fick vi aldrig chansen att se Il capitano, han hade åkt till anläggningen bland de första och lämnat bland de sista. Något säger mig att vi kommer få chansen att träffa honom innan dagen då han lägger skorna på hyllan. På väg tillbaka till hotellet var de flesta väldigt trötta, men dem personerna fick chansen att vila upp sig innan Thomas ´Don Tomasso` Nordahl skulle hålla sitt föredrag för oss i hotell lobbyn. Själv bestämde jag mig tillsammans med några andra grabbar att vi skulle åka ut till Duoma och besöka den nya Solo Inter butiken. Butiken skiljer sig ganska mycket från de flesta supporterbutiker eftersom den mer ser ut som ett museum med bilder och en massa annat. Väldigt unikt och trevlig inrett måste jag säga. Efter en stunds vandring omkring Quarto Oggiaro, Lombardia området, träffar vi på Inters lilla samuraj, Yuto Nagatomo. Vi hälsar på varandra och tar kort. Jag har svårt att tänka mig att någon hade trott på oss om vi inte tagit något kort. Lika overkligt var det nämligen för oss.

Tillbaka till hotellet var det dags för Thomas ´Don Tomasso` Nordahls föredrag om Milanoderbyts historia.
För väldigt många av oss är Thomas Nordahl känd som kommentatorn på tv som visste en hel del om italiensk fotboll. Det är viktigt att veta att han även har en proffskarriär bakom sig både som fotbollsspelare och som fotbollstränare. Inne på hotell i lobbyn satt Thomas nu tre meter ifrån oss och delade med sig av allt han varit med om nere i Italien, det var ett väldigt intressant och givande föredrag. Senare på kvällen gjorde han oss sällskap till en restaurang vid namn Trattoria Del Pescatore, restaurangen serverade skaldjur. Skaldjur, kära läsare, är något jag verkligen inte tycker om att äta, men här kunde ni se mig stoppa i mig musslor, sniglar och mycket mer. Middagen avslutades med en härlig Sorbetglass. Efter restaurangbesöket åkte en del tillbaka till hotellet, medan de andra rörde sig vidare mot Corso Como för att se vad Milanos uteliv hade att erbjuda. Ute i Corso Como finns ett stort utbud på diverse klubbar och krogar. Natten ute på Milanos klubbar var väldigt trevlig, men den tog ganska hårt på en del av våra vänner (ni vet vem ni är).

Som tur var skulle morgondagen visa sig vara en lugn dag, då vi endast hade San Siro museum och touren på schemat. Efter att ha varit på touren, fick man bestämma själv hur man ville spendera resterande timmarna av dagen. Själv åkte jag vidare in till Duomo med några andra för att njuta av staden, tyvärr ville regnet något annat då den smattrade på som bara den. Vi fick helt enkelt bege oss tillbaka till hotellet och spendera dagen på rummet och i lobbyn tillsammans med dem andra. Senare samma dag åkte vi ut till Corso Como för att ta en och annan öl, det var en bra avslutning på kvällen skulle jag vilja säga. Det diskuterades flitigt vilka som ville åka med till Vicolungo outlet utanför Novara dagen efter.

Då var matchdagen framme, och matchen skulle inte spelas fören 20:45. För att fördriva tiden beslöt jag, Tina och Daniel oss för att ta bussen mot Vicolungo outlet. Det hela var en spontan grej, men det visade sig vara ett beslut vi inte ångrade. Vicolungo ligger utanför Novara, tar cirka en timme att ta sig dit med speciella bussar ifrån Milano och tidigt på morgonen åkte vi. Under resans gång insåg vi att det enda sättet att ta sig därifrån var genom att ta samma buss tillbaka och den skulle inte åka tillbaka till Milano fören vid 16:30. Detta ledde till att vi missade samlingen på hotellet. Istället fick vi åka in till hotellet lämna allt vi hade handlat, dra på oss våra Intertröjor och ta en taxibil från hotellet till Giuseppe Meazza. Väl framme på arenan letade vi rätt på Cihan som stod utanför gate 3, för att dela ut våra biljetter.

När bussarna rullade in mot arenan började fansen bua och skrika svordomar till motståndarlaget, så stämningen var det absolut inget fel på. Inne på arenan är det alltid en speciell känsla, man blir aldrig mätt. Man skulle kunna åka ner dit flera tiden och det skulle fortfarande kännas som första gången. Att höra Curva Nord sjunga och spelarna värma upp är en härlig känsla, men gåshud får jag när C’è Solo l’Inter spelas högt inne på arenan. Det finns inte mycket som slår den upplevelsen kan jag stolt säga. Innan matchen skulle sparka igång var det dags för lagens tifo, tyvärr kunde varken jag eller de andra se så mycket eftersom vi satt precis under tifot. Av det jag sett i efterhand på nätet så är Inters tifo bland det vackraste jag någonsin sett om inte det absolut vackraste.

Jag hade inte tittat till vilka som skulle starta matchen mot Milan, därför var det en positiv överraskning för mig att se både Sneijder och Guarin på planen samtidigt. Stramaccioni hade gjort flera vågade val innan matchen, men även under matchen kunde vi se vilka signaler han sände ut till spelarna i och med bytet av Alvarez och Pazzini. Han var inte nöjd med 2-2 utan ville gå för seger (något de tidigare tränarna i Inter borde ha gjort). Matchen i sig hade allt man kunde begära men lite tråkigt var det när domaren Rizzoli försökte stå i centrum med sina felande beslut. Alla är vi mänskliga och kan begå misstag, men det var inte en eller två gånger det skedde, utan vid flera upprepade tillfällen. När Rizzoli blåste i visselpipan för halvtidsvilan fick jag en känsla av att om han skulle fortsätta döma som han gjort under första halvlek, skulle vi få se en repris på Napoli-matchen på hemmaplan tidigare under säsongen. Interspelarna kom in i andra halvlek och krigade vidare, även om Zlatan gav Milan en 1-2 ledning, gick allt helt plötsligt vår väg och vi lyckades vända matchen till 3-2 tack vare Milito, för att senare få se Maicons missil in i bortre krysset.

Tidigare under säsongen hade jag varit på Inters hemmamatch mot Juventus, målet mot Milan påminde väldigt mycket om den mot Juventus. Maicons mål mot Juventus kanske var snäppet snyggare än den mot Milan, och från en mer svårare vinkel, men vad gjorde det. Där stod vi med säsongens andra seger mot självaste lillebror. Samtidigt hade vi lyckats ge Juventus ligatiteln i och med vinsten. Det är bara att gratulera Juventus, de har gjort riktigt bra ifrån sig den här säsongen.

Både innan och efter matchen tackades Ivan Cordoba av våra egna spelare, fansen och några milan spelare. Cordoba har gjort riktigt bra ifrån sig för vårt kära lag. Han kommer alltid att bära det blåsvarta hjärtat.
På vägen tillbaka till hotellet från Meazza kunde man inte sluta le, dessutom var det extra trevligt att se så många svenskar på plats för att följa Zlatan. Något säger mig att de var väldigt nöjda med kvällen, Zlatan lyckades göra två mål, och det var nog det de flesta Zlatan- fans åkte ner för. Vill man se alla dessa fans nästa säsong så kanske man får chansen att göra det i Madrid, klädda i sina Real-tröjor.
Tillbaka på hotellet tittade vi på matchen i repris och vräkte i oss pizza med kall öl till. En härlig avslutning på kvällen. Måndagen var trist, det var nämligen sista dagen av resan och det var dags för utcheckning och avfärd hemåt. En efter en lämnade vi hotellet för att återvända hem till Sverige. Det vi tar med oss från resan är minnen och vänner för livet. Jag vill tacka alla som åkte med på resan och bidrog med den trevliga stämningen. Ett stort tack till redaktionen som gjorde det hela möjligt att åka ner tillsammans. För er som inte är medlemmar i Interisti Svedesi säger jag bara, se till att bli det så fort ni får chansen. Att vara en del av Interisti Svedesi är inte bara att åka ner och titta på fotboll, utan så mycket mer. Under tiden vi var nere i Milano hade jag så pass trevligt att varje gång jag påmindes av matchen, blev jag positivt överraskad över att det var en match vi var där för att se. Det var otroligt kul att träffa alla på resa, tack!”