Åh herregud, ibland blir man mörkrädd av att titta på Inter. Idag var sannerligen en sådan dag. Inter kändes idag ungefär lika slipade som en 30-år gammal Morakniv. Misskommunikationen mellan Ranocchia och Walter Samuel som leder till att Ranocchia nickar ner bollen på sin egen fot och ger gamle Gianni Munari en chans som inte ens finns med i vederbörandes våtaste drömmar. Inter sliter och lider… sedan kommer en kontring och resten är, som man säger, historia.
Kallduschen kom fort för Inter hemma i regnet på Meazza när Andrea Ranocchia totalt tappar kontroll på sin gängliga kropp och droppar bollen två decimeter från målet till Gianni Munari, mannen som verkar ha hittat rätt i Sampdoria. För bra för Lecce, för dålig för Fiorentina. 1-0 till Sampdoria under ett tidigt stadium och det gamla hemmaspöket blåser genom Meazzas läktare.
Inter gör dock inte en dålig match. Det är faktiskt en ganska övertygande uppvisning. Framför allt av Inters mittfält som lyfter laget när anfallet inte riktigt fungerade i början. Då syftar jag mest på Rodrigo Palacio och Antonio Cassano som bevisligen behövde en halvlek på sig för att hitta in i matchen. När dessa två herrar däremot kommer till rätta, har flyt med bollen och hittar varandra så är Inters trident i toppen en av ligans farligaste anfall, om inte det farligaste. Idag bevisar Inter att man kan ha otur och oskärpa under en kväll, men klass är permanent och man tar tre pinnar på äkta italienskt vis med inte ett dugg mer än vad som krävdes. Jag älskar verkligen Serie A, jag älskar verkligen italiensk fotboll. Alltid vackert i vartenda moment och det är aldrig glassigt eller överdrivet. Taktikernas hemland och slughetens hus. Åh, det är något av klimax just nu.
Gabi Mudingayi gjorde en riktigt fin halvlek och var nog en av första halvleks mest framstående spelare, som inte bara var det kraftfulla monstret på mitten utan också kunde klappa iväg ett par riktigt bra passningar. Han spelar för Inter som lag och det är det som imponerar mig mest idag. Inte Cassanos två assists, inte Militos straff eller Palacio iskalla avslut i Romeos bortre stolprot, inget av det. Hur Inter jobbar som lag och hur alla krigar för varandra är det som jag tar med mig och jag tror att det är något som vi kommer vinna många poäng genom i framtiden.
En sista hyllning till Fredy Guarin som jag verkligen tyckte förtjänade sitt mål och hans vrål som hördes hela vägen från San Siro-området till Appiano. Att sedan Eder gör Sampdorias andra mål gör också ”Il Guaro:s” mål till en sann matchvinnare och det är han värd. Han har inte varit den bästa i Inter, långt ifrån. Men han har slitit som vilket annat av våra lejon och att få signerar genrepet inför Juventus-matchen med ett mål, tror jag kommer göra Fredy Guarin mycket gott.
På lördag är det dags för match mot Juventus och jag säger bara, om vi inte kan slå dem nu, så kan vi inte slå dem. Mot Juventus Stadium, mot tre poäng och mot förnedring för varenda jävla Juventini som någonsin pissat på oss.
FINO ALLA FINE – JUVENTUS MERDA!
