Hampus Kärki’s Friday-Chronicle – Started from the bottomHampus Kärkis Fredagskrönika – Botten

August 30, 2013 17:12
( 3 ) Comment

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Started from the bottom now we’re here
Started from the bottom… yeeeaaaah, pretty much still there

Ezequeil Schelotto has left Inter on loan to go to Sassuolo, against his own will probably. A buy out-clause is in place and “Il Galgo” has probably done his last game for Inter. The Nerazzurri-world cheers and gives a standing ovation. Not because of his performances, but probably because of his lack of impact in Inter. I’m not better than anyone, Schelotto is one of the weakest players I’ve seen walking out on on the grass of Giuseppe Meazza. Now he’s gone and it’s all good.

Although, I can’t throw him to the wolves entirely either and I can’t join the huge choir who shouts profanity and hatred in his general direction. Sure, I’ve given him a strike or two. Me and my old girlfriend loved Schelotto, we sat at home every weekend cheering for him. In an ironic way, because he played so bad that you felt sorry for him. But when I got to publish the article yesterday confirming his move to Sassuolo I started thinking. I’ve got nothing but respect for Schelotto.

He’s a lot like me. If I’ll let my hair grow even more we’ll have the same haircut (at this stage I look mostly like Philippe Mexes, death AND dishonor) but mainly we share the same love for Inter. Schelotto got his chance when he moved from Atalanta to the club he’d loved since he was a kid and he got to play with his idol, Javier Zanetti. He did not reach the standard demanded in Inter and was asked to leave. Schelotto wanted to stay, is he not just like us? I don’t want to cut down on anybody’s career in football, but most likely, none of us will ever represent Inter on the pitch as a player. But if we got the chance, who wouldn’t do anything to stay there? If Inters leaderboard would have been stupid enough to give me a contract and then realized that I play football, about as well as I play the saxophone, I would have fought to the death of me to stay at Inter. Even if I knew I wasn’t good enough. I’ve never been mad at Schelotto for that reason. He struggled his whole career to get to Inter and finally, his time came. Who among us would give their whole life for a dream and then give it all up after just a few months?

In one way, that disappoints me. Maybe Schelotto gave up too easy. Of course, he’s got a career to think about, but Schelotto could’ve refused to leave and hoped for a chance. Maybe if Inter had the same amount of injuries this season as the last, the chance might have surfaced, even though Walter Mazzarri said it was not going to happen. A rather naïve way of thinking and he wouldn’t beenthat popular in the eyes of the fans either. Twelve fixtures for Schelotto for the Nerazzurri. Twelve games and one goal. The header against AC Milan (where he fooled Philippe Mexes, the apple don’t fall far from the tree) and I got to see it live. I’ve witness history. I saw the only goal “Il Galgo” will score for Inter. Sadly, it was not enough. Schelotto had his heart in his right place, but not his feet.

The love for a club does not provide the club with titles, but in my heart I’ll always have more respect for a fantastically useless Schelotto than a diva with dollar-signs in his eyes who’ll move to Juventus for the same salary as in Inter + cake and then use the Inter-jersey as tissue after masturbating. Thanks for all that you’ve one Schelotto, thanks for the goal against Milan and best wishes for you in the future.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bottennapp, Bottenskrap, bottennivå och bottentapp.
Bottensky, vi har bottnat och går nu till botten med allt snack.

Ezequeil Schelotto har lämnat Inter på lån till Sassuolo, i allra högsta grad mot sin vilja. En köpoption är på sin plats och ”Il Galgo” har med största sannolikhet fått sina dagar i Inter räknade. En blåsvarta världen jublar och bjuder på stående ovationer. Inte på grund utav Schelottos prestationer, utan snarare på grund av han oprestationer. Jag är inte bättre och skyr inte heller orden. Ezequeil ”Il Galgo” Schelotto är en av de sämsta spelarna jag sett knalla in på Giuseppe Meazza i en Intertröja och att han nu får gå, är helt korrekt.

Dock kan jag inte helt såga honom längs fotknölarna heller och jag kan inte ställa upp i den gigantiska ensemblekören som vrålar glåpord och hat åt Schelotto håll. Visst, jag har gett honom en känga eller två. Jag och min förra tjej älskade Schelotto, vi satt hemma i soffan och hejda på honom högt och ljudligt varje helg. På en rent ironisk nivå eftersom han var så risig att man mest tyckte synd om honom och hejade på honom av den anledningen. Men när jag fick publicera artikeln på SempreInter.com igår som förklarade att Schelotto officiellt lämnat Inter så började jag tänka. Jag har all respekt för Schelotto.

Han är ganska lik mig på ganska många sätt. Fortsätter jag spara ut håret har vi samma risiga frisyr (just nu ser jag ut som Philippe Mexes, pest eller kolera), men framför allt delar vi samma kärlek för Inter. Schelotto fick chansen att komma från Atalanta till klubben han burit med sig som barn och fick spela med sin idol, Javier Zanetti. Han höll inte nivån som krävdes i Inter och därför blev han omnämnd att lämna klubben. Schelotto ville stanna. Är han inte precis som oss då? Jag vill inte spotta på någon läsares fotbollskarriär, men med största sannolikhet kommer ingen av oss få chansen att representera Inter på planen som spelare. Men om vi nu fick chansen, vem av oss hade inte gjort allt för att stanna kvar där? Om Inters ledning varit så obegåvade och fantastiskt korkade att de lät mig provträna och erbjöd mig ett kontrakt och sen förstod att jag inte kan spela fotboll bättre än jag kan spela saxofon, hade jag också kämpat med näbbar och klor för att få stanna. Även fast jag visste om att man inte höll klassen som krävdes. Jag kan aldrig vara upprörd på Schelotto av det skälet. Han kämpade hela sin karriär för att ta sig till Inter och fick till sist komma dit. Vem av oss hade velat viga sitt liv åt en dröm som man sen ger upp efter bara ett par månader?

På ett sätt kan jag bli lite besviken på Schelotto av den anledningen. Att han faktiskt gav upp så lätt. Självfallet har han trots allt en karriär att tänka på, men Schelotto hade kunnat välja att vägra lämna klubben och tränat med Primaveran och gått och i smyg hoppats på en lika bisarr skadesituation i Inter som förra året och då till sist kanske få en chans till när det krisar. Trots att Mazzarri sagt att det aldrig skulle hända. Ett mycket orimligt sätt att tänka på och han hade sannerligen inte gjort sig populärare i Interfansens ögon. Tolv matcher blev det för Schelotto i Inter. Tolv matcher och ett mål. Det ökända nickmålet mot Milan (där han lurar just Philipe Mexes, äpplet faller inte långt från trädet) som jag hade turen att få se på plats. Jag har bevittnat historia. Jag har sett ”Il Galgos” enda mål för Inter. Tyvärr räcker det inte. Schelotto hade hjärtat, men inte fötterna.

Kärlek för en klubb ger inte titlar, men i min själ har jag mer respekt för en fabulöst, fantastisk, extraordinärt urusel Schelotto än för en pengarkåt världsstjärna som drar till Juventus så fort vederbörande erbjuder samma lön som Inter + tårta och därefter använder Intertröjan som onanipapper. Tack, Schelotto för din insats i Inter, tack för derbymålet och jag önskar dig all lycka i framtiden.

  • Reza13

    Underhållande läsning, bry dig inte om idioterna

  • Mohammed Shakeel

    I agree, do we really need to dwell on Schelotto? What next, an article on Mcdonald Mariga? You guys need to start writing about who we have not who has left, although Deki deserved his piece.

  • Mikep

    Extremely weak column. Sorry. There has been some very good editorial content on here, but that piece was Schelotto-esque in quality!