Christian Chivus och det rumänska landslaget: en relation som avslutades på ett negativt sätt för lite mindre än ett år sedan. Efter månader av tystnad är nu Inters försvarare tillbaka och förklarar orsakerna till sitt beslut:
“De har sagt saker som irriterade mig och jag blev direkt anklagad för bristande professionalism. Jag sa ingenting under en längre tid, jag accepterade de och försökte förstå vissa omständigheter. Jag är den sortens kille som älskar att arbeta, men kanske var det så att min tystnad tolkades som att jag hade en förlorarattityd. Vad jag anklagades för? För att skydda min hälsa för pengarna jag fick av Inter och inte tog några risker i landslaget. Men då har de glömt att jag spelade ett EM med en axel som var ur led.”
Rumänen minns också en anekdot från den magiska kvällen i Madrid:
“Efter att ha vunnit Champions League i maj 2010 på lördagen tackade ja till att bli uttagen till landslaget på måndagen, trots att Razvan rådde mig att stanna hemma och vila ett par dagar. Jag sa ‘nej’ eftersom det var respektlöst mot mina lagkamrater att behandlas fördelaktigt. Jag är inte någon stor stjärna.”
Chivu berättar om en annan händelse som bidrog till hans beslut:
“Jag drabbades av en skada mot Fiorentina innan uttagningen till landslaget. Jag rekommenderades sex veckors vila. Piţurcă kände till min situation, och jag lyckades återhämta mig på tio dagar! När jag, av en slump, kunde jag spela med laget igen direkt efter landskampen fick jag utstå orättvis kritik: ‘Titta på Inter, för pengar kan han spela.”
“Om jag tog tid på mig innan jag offentliggjorde att jag drog mig tillbaka? Ja. Omedelbart efter förlusten mot Bosnien i mars månad gav jag besked till Razvan. Jag bad honom att inte säga något. Vi pratade ett par dagar och Mircea Sandu förstod mina argument. Lucescu kom till Milano cirka fem gånger för att övertala mig att komma tillbaka, men det var för sent. I tio år har jag deltagit i allt, jag är ingen metronom. Jag är inte som Zanetti, som kommer från en annan planet.”
“Jag erkänner att jag saknar landslaget, den självkänslan och äran du känner när du lyssnar på nationalsången. Det är en känsla som inte helt och hållet försvunnit och i mig finns fortfarande en önskan att åter ta på mig landslagets tröja. Innan han lämnade Italien pratade jag med Piţurcă och vi sa att vi skulle träffas. Jag mår bra fysiskt, mentalt och kliniskt. Vi får se vad som händer, men att ta platsen i bara tio matcher för ungdomar som Chiriches eller Bourceanu vore absurt. Jag gillade hur vi spelade mot Grekland, Schweiz och hälften av matchen mot Uruguay, men vi är i behov av en identitet. För tillfället säger jag nej, men det är ett ‘nej’ med förbehåll. Man ska aldrig säga aldrig.”
Källa: fcinternews.it
Gillade du artikeln? Tryck på gillaknappen nedan för att dela artikeln och på så sätt sprida sidans artiklar för att visa din uppskattning till skribenternas arbete.