Allt är klart, Antonio Cassano är en Interspelare, vilket bara betyder en enda sak. Pazza Inter har tagit sig till en nivå av ”Pazza” som klubben saknat sedan Marco Materazzi lämnade i slutet av säsongen 2010/2011.
För er som inte har någon vidare koll på Antonio Cassano så kan jag berätta att Cassano är som Pjotr Tjajkovskijs balettklassiker ”Svansjön”. Svansjön handlar om prinsen Siegfried som förälskar sig i prinsessan Odette som blir förvandlad till en svan av den onde trollkarlen Rothbart. En svan som har två sidor, alltså den vita, oskuldsfulla och vackra svanen, och den svarta, förföriska och onda svanen. Konceptet i detta drama bygger på kampen mellan kärlek och ondska, vilket de två personligheterna av svanarna symboliserar. Denna svan är Antonio Cassano som på ena sidan är elegant och en fantastisk fotbollspelare som serverar delikata passningar till sina lagkamrater och gör spektakulära solomål. Den vita svanen. På den andra sidan är han en impulsiv och övertänd bråkstake. Ett förvuxet barn som inte kan kontrollera varken kropp eller tunga när adrenalinet slår hårt i kroppen. Därav, den svarta svanen.
Nästintill alla klubbar som haft Cassano i sin ägo har stött på både den vita och den svarta svanen, vissa mer än andra. Sampdoria hade tur och fick se mycket av den vita svanen när Cassano bildade anfallspar med Giampaolo Pazzini. Medans Real Madrid nästan fick uteslutande den svarta svanen under hans två år i den spanska huvudstaden, vilket resulterade i endast 19 framträdanden på två år. Mer eller mindre varenda klubb Cassano varit i har fått träffa på den svarta svanen och det har till sist slutat med en försäljning varje gång under förgiftade omständigheter. Är de det här problemet Inter nu har köpt in i sig? Hur vet vi att det här inte kommer hända även oss?
Det kan vi självklart inte veta, många av er kanske har sett Darren Aronofskys ”Black Swan” med Nathalie Portman, som har ett minst sagt tragiskt slut. Detta har kastat en del skugga över Tjajkovskijs verk, som definitivt inte slutar lika olycklig. Spoiler alert; Förtrollningen bryts och prinsens får sin prinsessa och alla är glada.
Kroppsfinter, 360graderssnurrar, klackar, tittfinter och korta ryck har blivit ett signum för hur Antonio Cassano rör sig på planen. På sina 175 centimeter (precis lika lång som mig) står den trettio-årige Barisonen och italienske landslagsmannen längre på planen än vad många andra gör. Kanske skulle man kunna säga att Cassano är den ulitmata spelaren på offensiv planhalva, ett spelsinne och en känslighet i fötterna som tillåter honom att vara vassare i passningsspelet än vad många av dagens absolut bästa anfallare är. Antonio Cassano må vara en individualist på planen, men det finns få spelare som kan bidra med så mycket och stärka ett lag som den spelartypen som Cassano är. Jag hoppas personligen på att få se Cassano i ett anfallspel tillsammans med Wesley Sneijder, Diego Milito och Rodrigo Palacio. Dessa fyra herrar kanske inte är Leo Messi eller Cristiano Ronaldo, men det är spelare som drar på sig markeringar och som alla inom Serie A har gjort sig kända för att var för sig dra isär ett försvar. Jag kan knappt vänta med att se vad som kommer hända när dessa fyra ska göra detta tillsammans. Om man får drömma så kanske det här är det absolut mest solidariska anfallspelet där man jobbar mest för varandra, utan att det blir ”Tiki-Taka”-fotboll. Cassano kommer tillsammans med Milito, Wesley och Palacio att bilda ett av fotbolls-Europas effektivaste laganfallsspel.
Vad säger då att Inter inte har köpt den svarta svanen? Alla odds pekar självklart på att även Inter kommer få sin beskärda del av ”Cassanatas”, ett uttryck som Fabio Capello myntade åt Cassano när han tränade honom i Roma, ett uttryck som betyder ungefär ”Cassanosnetändning.” Gudarna ska veta att Cassano är ett vandrande attitydproblem som någon knutit fast fotbollsskor på. ”Il Goiello di Bari Vecchia”, (Juvelen från gamla Bari) drar sig inte för att gå på motståndare, lagkamrater, tränare (både sin egen och motståndares) och domare för den delen. Alla från Fabio Capello till Francesco Totti har fått smaka på Cassanos vrede. Självklart kan man aldrig veta säkert att Cassano inte kommer skapa ett privat litet helvete på Appiano för alla i hans närhet, men jag tror ändå att Inter som klubb är den rätta för honom. Genom åren verkar det som att Inter är perfekt för vissa spelare och förödande för andra. Toppspelare som Zanetti och Cambiasso har aldrig tänkt på att lämna, medans spelare som till exempel Sulley Muntari kastar skit på allt i blått och svart så fort han lämnade träningsanläggningen. Jag tror att Cassano kan hitta hem i Inter, inte bara för att han påstås vara interista. Jag tror att som lagkapten och tränare måste man ta Cassano på rätt sätt och då är Inter perfekt. En sympatisk och hårt kämpande lagkapten i Javier Zanetti, en total motsats till Francesco Totti och en ung avslappnad tränare i Andrea Stramaccioni som jag tror är essentiellt i upphället av Cassano. En gammal man skulle mycket väl kunna reagera på Cassano på samma sätt som Delio Rossi reagerade på Ardem Ljajic i slutet av förra säsongen.
Antonio Cassanos väg från grusplanen i Bari har tagit honom till ett genombrott i Roma, till Real Madrid, tillbaka hem till Sampdoria, vidare till Milan och nu har han alltså hamnat i Inter. Redan sen han flyttade till Sampdoria har jag drömt och längtat efter att säga den här meningen;
”Antonio Cassano är en Nerrazzurri – Välkommen till Inter och lycka till!”
