Den 4 september kommer det att ha passerat sex år sedan en av de största symbolerna för Inter och italiensk fotboll avled. Giacinto Facchetti var i allra högsta grad Interista, men han var också italienare. Det är därför sorgligt att vissa personer, framförallt sådana med anknytning till det svartvita laget från Turin, verkar ha glömt vad Facchetti har gjort för italiensk fotboll och fotbollen i allmänhet. Att attackera en försvarslös person är, precis som Materazzi sa, fegt och respektlöst. Att anklaga någon som Facchetti, som inte kan försvara sig då han inte längre är bland oss, är oacceptabelt och framför allt är det smaklöst.

För att vi som inte var med under Facchettis storhetstid ska få en bild av hur stor denna italienska legend och bandiera var och fortsätter att vara har jag valt att skriva denna text. Facchetti är och förblir en av de största och som interisti måste vi känna till honom och försvara hans minne.

Giacinto Facchetti föddes den 18 juli 1942 i Treviglio, ett litet samhälle cirka fyra mil från staden Milano, och Stadio San Siro, hans blivande hemmaarena och platsen där han skulle bli en legend.

Året var 1960 och den nye Intertränaren, argentinaren Helenio Herrera, hade hört talas om en lovande anfallare i klubben S.C. Trevigliese som hjälpt sitt lag att avancera i de lokala serierna. Anfallaren var den 18-årige Giacinto Facchetti. Efter att ha sett honom spela valde Herrera att ta honom till Inter. ”Den här killen kommer bli en av grundpelarna i mitt Inter”, lär Herrera ha sagt.

I slutet av säsongen 1960/61 fick Facchetti göra sin Serie A-debut i en 2-0 seger mot Roma.

Facchetti blev inte den lysande anfallare han själv och många andra hoppats eftersom tränare Herrera hade andra planer och valde att skola om den unge Facchetti till en försvarare. Facchetti kom att bli hjärtat i Herreras catenaccio, vilket var en taktik som byggde på en stark defensiv och stort bollinnehav.

Facchettis spelstil var på den tiden unik. Han var lång (1,91), väldigt snabb och för att vara försvarare var han ovanligt bra offensivt och till skillnad från hans samtida försvarare var han en mästare på att dribbla. Han kom att bli ett vapen såväl defensivt som offensivt för Inter och det italienska landslaget.

Efter en tredjeplats i Serie A 1960/61 och en andraplats 1961/62 lyckades Inter säsongen 1962/63 vinna klubbens åttonde Scudetto och kvalificerade sig till Europacupen 1963/64. En turnering som man vann efter 3-1 i finalen mot Real Madrid som slagit ut fjolårsvinnarna A.C. Milan.

Efter sista omgången i Serie A 1963/64 stod Inter och Bologna på samma antal poäng och Scudetton kunde delas ut först efter en avgörande match på Stadio Olimpico i Rom. Inter förlorade matchen med 2-0 och därmed också titeln men var ändå kvalificerade för Europacupen 1964/65 som titelförsvarare.

Säsongen 1964/65 vann Inter åter Scudetton och lyckades även försvara segern i Europacupen efter seger med 1-0 mot ett favorittippat Benfica med storstjärnan Eusebio, som efter säsongen tilldelades Ballon d’Or efter att han fått åtta poäng fler än Facchetti som kom tvåa i omröstningen. Samma säsong representerade Inter Europa i Coppa Intercontinentale och vann efter seger mot argentinska Independiente i finalen.

Säsongen 1965/66 lyckades Inter vinna sin tionde Scudetto och fick därmed placera sin första stjärna ovanför klubbmärket. I Europacupen blev Inter utslagna i semifinal av Real Madrid men i Coppa Intercontinentale vann Inter återigen mot Independiente i finalen. Under säsongen gjorde Facchetti tolv mål för Inter, varav tio i Serie A, vilket var rekord för försvarare och det kom att stå sig i tjugo år.

Säsongen 1966/67 började slutet av den fantastiska eran som brukar kallas La Grande Inter att anas. I Serie A kom Inter tvåa efter en förlust i sista omgången och flera spelare saknades, däribland Jair som lämnat klubben och Suarez som var skadad. Trots detta lyckades Inter ta sig till final i Europacupen efter att ha slagit ut regerande mästarna Real Madrid i kvartsfinal. I semifinalen briljerade Facchetti med två mål när CSKA från Bulgarien slogs ut. I finalen mot Celtic gav Mazzola Inter ledningen men Celtic vände och vann.

Efter tre säsonger med en femteplats, en fjärdeplats och en andraplats kunde Inter och Facchetti åter vinna en Scudetto 1970/71. Inter kvalificerade sig således för Europa Cupen säsongen efter och lyckades ta sig ända till finalen men där blev de regerande mästarna Ajax, hänförda av Johan Cruijff, för svåra och förlusten skrevs till 0-2.

1970-talet var inte Inters decennium. Klubben hade nått slutet på en storhetstid och istället hade Juventus tagit över. Rivalerna från Turin vann inte mindre än fem scudetto under perioden. Inter blev som bäst fyra och säsongen 1977-78 blev Facchettis sista och han fick avsluta med att vinna Coppa Italia. Efter att han tidigare varit en vänsterback som gjorde offensiva räder blev han mot slutet av karriären mer defensiv och spelade ofta som libero med främst defensiva uppgifter.

Efter 18 år i Inter kunde Facchetti se tillbaka på en karriär med 634 matcher för Inter, 75 mål, 4 Scudetti, 2 segrar i Europacupen, 2 segrar i Coppa Intercontinentale och 1 Coppa Italia.

Facchettis landslagskarriär blev även den lång och han hann med att spela i tre VM-turneringar: 1966, 1970 och 1974. VM i England 1966 blev ett fiasko för Italien som fick lämna turneringen efter en av fotbollshistoriens största skrällar och fiaskon. Efter en seger mot Chile och en förlust mot Sovjetunionen behövdes en seger mot Nordkorea för att säkra avancemanget från gruppspelet. På förhand verkade detta som en enkel match men Italien förlorade med 1-0 och åkte ut.

1970 tog Italien silvret efter en förlust med 1-4 mot ett övermäktigt Brasilien som kanske hade det bästa laget någonsin,med spelare som Pelé, Clodoaldo, Jairzinho, Gérson , Rivelino och Tostão. Det bestående minnet från den turneringen var ändå segern över Västtyskland i semifinalen, en match som har kallats den bästa VM-matchen någonsin. Italien tog ledningen genom Inters Roberto Boninsegna efter bara åtta minuter och höll den ledningen nästan hela matchen efter att ha spelat en fotboll som bör ha uppskattats av Helenio Herrera. På tilläggstid kvitterade dock Västtyskland genom Karl-Heinz Schnellinger som då spelade i Milan. Fyra minuter in på förlängningen gjorde den tyske stjärnan Gerd Müller 2-1 till Västtyskland men Interbacken Tarchisio Burgnich kvitterade minuterna efter. I slutet av den första förlängningskvarten gav Cagliaris stjärna Luigi Riva Italien ledningen igen. Matchen var dock inte över än för i den 110:e minuten gjorde den blivande skytteligavinnaren Müller sitt andra mål. Samtidigt som bildproducenterna rullade repriser på målet stack Italien och Milananfallaren Gianni Rivera fram och avgjorde matchen. Matchen kallas i Italien Partita del Secolo, århundradets match. Vid hemkomsten hyllades de italienska landslagsspelarna som om de vunnit turneringen.

1968 var Facchetti lagkapten för det italienska landslaget som vann EM hemma i Italien, en titel Italien kanske inte hade vunnit om det inte vore för Facchettis omtalade tur. I semifinalen som spelades i Neapel mötte Italien ett starkt Sovjetunionen och inget av lagen lyckades avgöra matchen, trots 30 minuters förlängning. Italien hade tidigt i matchen fått Gianni Rivera skadad och eftersom regelverket på den tiden inte tillät byten fick Italien spela nästan hela matchen med tio man. Efter 120 minuters spel var resultatet fortfarande 0-0 och eftersom en vinnare var tvungen att koras och straffsparksläggning inte var introducerad ännu avgjordes matcher genom slantsingling. Den som skulle göra Italiens val i slantsinglingen var lagets kapten. Facchetti berättade själv i en intervju om matchen och det nervösa ögonblick då han skulle välja krona eller klave:

“Ytterligare en av våra spelare led av kraftiga kramper så vi avslutade matchen med nio och en halv spelare. När vi spelat färdigt förlängningen kallade den tyska domaren till sig de två kaptenerna. Vi gick ner till omklädningsrummen tillsammans, domaren tog fram ett gammalt mynt och jag valde klave. Det var det rätta valet och Italien gick till final. Så snart slantsinglingen var avgjord sprang jag upp för trapporna för att fira. Arenan var fortfarande fullsatt och 70 000 fans väntade på resultatet. Mitt firande avslöjade för dem att de kunde fira en italiensk seger.”

“Jag kunde bara hoppas att jag hade turen på min sida. En av mina lagkamrater, Burgnich, frågade vem som som skulle göra Italiens val. När de berättade för honom att det var jag sa han ‘Det är över, Facchetti har turen med sig!’ Som tur var blev det som han förutspått. När jag var i korridoren jublade jag redan och när de såg min och mina lagkamraters reaktion fanns det inga tveksamheter hos publiken vad resultatet var. Publiken firade ordentligt eftersom det betydde att vi var i en final för första gången på 30 år.”

Totalt spelade Facchetti 94 landskamper vilket var ett rekord tills Dino Zoff passerade det. Numera ligger Facchetti femma på den listan då även Maldini, Cannavaro och Buffon passerat honom. Av de 94 matcherna Facchetti spelade var han lagkapten i 70 av dem.

Facchetti berättade i en intervju om fansens förhållande till Gli Azzurri: “Efter förlusten mot Nordkorea ville de att jag skulle dömas till tvångsarbete för resten av mitt liv. Fyra år senare, efter semifinalen mot Tyskland, var polisen tvungen att skydda min fru eftersom de lokala fansen ville bära henne till skyarna. Trots sina brister, är fotboll en av de sällsynta saker som gör folk talar positivt om Italien. “

Efter sin spelarkarriär fortsatte Facchetti att arbeta för Inter i flera olika positioner, däribland sportchef, och när den legendariske vicepresidenten Giuseppe “Peppino” Prisco avled i december 2001 blev Facchetti vald att bli hans ersättare. Säsongen 2003/04 var en säsong av tumult och efter att Massimo Moratti under en längre tid fått utstå kritik från supportrar och media valde han att avgå från posten som president. Den han rekommenderade för att efterträda honom var vännen och fanbäraren Giacinto Facchetti. Facchetti kunde givetvis inte lämna varken sin klubb eller vän i sticket utan blev Inters 19:e president och var det fram till den 4 september 2006 då Facchetti förlorade en lång tids kamp mot cancer. Giacinto lämnade efter sig sin fru och fyra barn och inte minst, en hel värld av Interisti.

Några dagar senare, den 8 september, bestämde Inter att tröja nummer 3 skulle pensioneras.

Facchetti blev en idol och förebild för många italienare, inte bara i Milano. Han ansågs vara en gentleman och ett föredöme. Noterbart är att han under hela sin karriär bara blev utvisad en gång.

För Interisti är Facchetti en legend. Hans 634 matcher i Intertröjan är det bara Giuseppe Bergomi och Javier Zanetti som har passerat.

För mig och andra yngre Interisti är det omöjligt att förstå vad Giacinto Facchetti har betytt för vårt Internazionale. Jag tror att det är svårt att med ord beskriva Facchettis storhet men jag hoppas att jag med denna text ändå lyckats återge en bild av hur han var med och gjorde Inter till den klubb den är idag. Det är den bilden av Facchetti som vi ska försvara, oavsett vad åklagare Palazzi eller någon annan försöker anklaga honom för.

Jag avslutar med vår kapten Zanettis ord när han fick dödsbudet:

”Alla vi och hela Interfamiljen känner en obeskrivlig smärta. Vi kommer att sakna Giacinto så mycket för han var en speciell person och en väldigt, väldigt god människa. Han var en del av och kommer alltid att vara en del av Inters historia. Idag är en väldigt sorglig dag för han var så nära oss, nära oss allihop. Vi kommer att Sakna Giacinto så mycket.”

–Riposa In Pace Giacinto–