La Grande Inter: Sandro Mazzola – Leggenda nella sua propria destraLa Grande Inter: Sandro Mazzola – Leggenda nella sua propria destra

La Grande Inter: Sandro Mazzola – Leggenda nella sua propria destraLa Grande Inter: Sandro Mazzola – Leggenda nella sua propria destra-->
November 2, 2012 01:00
( )

Ingen av oss har väl glömt det fantastiska Interlag som gav oss så mycket glädje under 2010. La Triplete var någonting unikt och Inter befann sig under en period på toppen av den italienska och internationella fotbollen. Vi minns alla personer som Samuel Eto’o, Wesley Sneijder, Javier Zanetti, Diego Milito, José Mourinho och alla de andra hjältarna som skänkte oss så mycket glädje och stolthet. Men hur många av oss minns eller känner till personer som Sandro Mazzola, Luis Suárez, Giacinto Facchetti, Mario Corso, Helenio Herrera och de andra hjältarna som kallades La Grande Inter? Eftersom många av oss inte var födda på den tiden är det naturligt att vi inte har några egna minnen av detta stora lag men det innebär inte att vi inte kan ha vetskap om hur Inter under 1960-talet dominerade världsfotbollen. Jag kommer därför under de kommande veckorna att presentera de personer som var med och bidrog till så många segrar och som skrev så många sidor i Inters historiebok, personer som tillsammans kallades La Grande Inter.

Den här delen av artikelserien om La Grande Inter handlar om en spelare som spenderade hela sin aktiva karriär i Inter, en person vars historia vore omöjlig att berätta utan att också berätta om hans far och det arv han förde vidare. Detta är historien om Alessandro “Sandro” Mazzola.

Det var den 4:e maj 1949 och Valentino Mazzola var på väg hem till Turin med sina lagkamrater och tränare i Torino FC. De italienska mästarna och dominanterna hade just spelat en vänskapsmatch mot portugisiska Benfica och flög nu tillbaka till Italien för att spela de sista fyra omgångarna av Serie A och vinna sin femte raka Scudetto. När planet närmade sig Turin hamnade det i ett oväder som gjorde att piloterna tvingades gå ner i höjd för att få bättre sikt. Alla 31 personer på planet avled när det kraschade in i baksidan av kyrkan på Superga.

Valentino Mazzola var inte bara Torinos bästa spelare vid tidpunkten utan även Italiens och kanske också världens bästa. Han var en legend men trots det var han ödmjuk i sina uttalanden. Han sa vid ett tillfälle att “fotboll kommer alltid att handla om elva spelare”. Hans lagkamrat Mario Rigamonti tyckte dock att Valentino var så pass bra att “han ensam utgjorde halva laget. Den andra halvan utgörs av oss andra tillsammans.”

Valentino Mazzola föddes i Cassano d’Adda i Milano 1919 och hade en tuff uppväxt. Han förlorade sin far tidigt och tvingades lämna skolan för att hjälpa sin familj. När han var 20 år gammal uppmärksammades hans fotbollstalang av fabrikslaget Alfa Romeo Milano som skrev kontrakt med honom. Därifrån gick han sedan till Venezia FC där han tillsammans med Ezio Loik ledde laget till dess mest framgångsrika period som kröntes med en seger i Coppa Italia 1942. Framgångarna i Venezia ledde till att han fick debutera för det italienska landslaget och att Torino FC intresserade sig för och senare köpte den blivande superstjärnan. Det skulle visa sig vara en bra värvning och Torino vann Scudetton 1943 med ett lag som av många anses ha spelat den bästa fotbollen någonsin. Torino var under den här perioden så dominanta att det italienska landslaget vid en tidpunkt startade med tio spelare från Torino. Det var bara Juventus målvakt som lyckades spräcka den totala dominansen. Andremålvakten var dock från Torino. Lagkapten var, liksom i Torino, Valentino Mazzola. Torino vann mellan 1942/43 och 1948/49 fem raka Scudetto och kom att kallas Il Grande Torino.

Historien om detta lag tog alltså slut den 4:e maj 1949. Italiensk fotboll miste de spelare som under fem säsonger dominerat Serie A. Det italienska landslaget miste sin stomme. Sandro Mazzola och hans bror Ferruccio miste sin far.

Sandro Mazzola föddes den 8:e november 1942 i Torino, bara någon vecka efter att hans far skrivit på för Torino FC. Han var alltså bara sex år gammal när olyckan inträffade och bodde då inte längre tillsammans med sin far eftersom hans föräldrar skilt sig tre år tidigare. Hans mor Emilia hade fått vårdnaden om honom och hans bror Ferruccio och återvänt till Milano. Eftersom Sandro var så ung när olyckan skedde har han inte många minnen av sin far och berättade om detta i en intervju:

“Jag var bara sex år gammal vid tidpunkten för Superga så därför har de flesta av mina minnen av det som hände suddats ut. Hur som helst, jag minns när jag åkte till Turin för att se matcher och jag brukade hålla min fars hand. Jag minns inte mycket, men jag minns när jag fick reda på att min far var död flera år senare. Det berättades många saker om vad som hänt, men jag tenderade att glömma bort det.” 

Sandros uppväxttid var inte på något sätt lätt. Familjen hade det svårt ekonomiskt men än värre var det med den avundsjuka och alla de rykten som förekom. I Italien var det under 1950-talet inte lagligt att skilja sig och det var allmänt känt att Valentino lämnat Emilia för en yngre kvinna. Sandro kallades ofta stackars lille Sandro och han tvingades närvara och stå i centrum i samband med många minneshögtider och årsdagar till minne av olyckan. När Sandro blev gammal nog att kunna tacka nej gjorde han det och när 25-årsminnet av Superga skulle högtidlighållas valde han att inte närvara och skrev följande för att förklara sin frånvaro:

“Det är väldigt svårt för mig att prata om min far för jag kände honom knappt… Jag gillar inte minneshögtider… Jag föredrar att lida ensam.”

Att stå i skuggan av sin far och förväntas följa i hans fotspår kan inte ha varit lätt för den unge Sandro. Talang hade han definitivt och kanske var det många som trodde och hoppades att han skulle representera Torino om han skulle lyckas ta steget till Serie A, men så blev det inte. I en intervju berättade Sandro om den första gången han tog på sig Inters tröja, den enda tröja han skulle bära under sin karriär:

“En dag kom Benito Lorenzi, Interanfallaren som spelade med min far i det italienska landslaget och som var en väldigt nära vän till honom, till mitt hus. Han frågade min mamma om jag fick åka till Milano för att bli lagets maskot. Giuseppe Meazza var också djupt påverkad av Supergaolyckan och gjorde allt han kunde för att hjälpa min bror och mig. Vi två skulle ta på oss hela Inters uniform, gå ut tillsammans med spelarna och stanna vid sidan av planen under matcher. Även som maskotar hade vi bonusar och vi brukade få 10 000 lire för vinster och 5 000 för oavgjort. Det var mycket pengar för vår familj.”

Ovan nämnde Lorenzi såg till att bröderna Mazzola fick provspela för Inter och under våren 1961, tolv år efter Supergaolyckan, fick den italienska publiken åter se en Mazzola i Serie A. Det var den sista matchen säsongen 1960/61 och efter ett kontroversiellt beslut skulle den tidigare avbrutna matchen mellan Juventus och Inter spelas om. Juventus hade säkrat segern i Serie A och som protest mot beslutet att spela om matchen beordrade Interpresidenten Angelo Moratti tränare Herrera att ställa upp med Primaveran. En av de spelare som fick chansen var den 18-årige Sandro Mazzola. Inter förlorade matchen med 9-1, målskytt för Inter: Mazzola på straff.

Efter den fina debuten skulle det dröja ytterligare en säsong innan Sandro etablerade sig i Inter. När Inter vann Scudetton 1962/63 var han starkt bidragande med sina 10 mål i Serie A. Sandro bevisade att han faktiskt var en talangfull fotbollspelare och inte bara levde på sitt efternamn, något vissa kritiker hävdade. I en intervju för några år sedan pratade han om denna kritik:

“Det var väldigt tufft när jag var ung eftersom alla förväntade sig att jag skulle vara lika talangfull som min far. Men jag hade inte samma egenskaper som han. Ibland yttrade fansen väldigt negativa kommentarer om mig och det var svår att ta, och det blev så illa att jag till och med övervägde att ge upp fotbollen under en period.”

Kritiken avtog dock efter säsongen 1963/64 då han fick sitt ordentliga genombrott. I Serie A förlorade Inter visserligen den avgörande playoff-matchen mot Bologna men i Europacupen gick det bättre. Sandro Mazzola gjorde sju mål på nio matcher för Inter och hans två mål i finalen mot storlaget Real Madrid ledde Inter till sin första titel i cupen. Efter matchen hyllades Mazzola av motståndarlagets legend Ferenc Puskás:

“Jag spelade mot din far. Du har gjort honom stolt och jag vill ge dig min tröja.”

Följande säsong vann Inter Scudetton och den offensiva mittfältaren Mazzola blev Capocannoniere, skyttekung, med sina 17 mål.

Sandro Mazzola blev en av de viktigaste spelarna i Helenio Herreras La Grande Inter och blev kvar i Inter under hela sin 17 år långa karriär. Han var med om att vinna fyra Scudetti, två Europacuper och två Coppa Intercontinentale. På 565 matcher gjorde han totalt 158 mål.

Mazzola hade också en lång karriär i det italienska landslaget som inleddes 1963 när han gjorde mål mot Brasilien på straff. Han representerade Italien i tre VM-turneringar. 1966 var han med om fiaskot mot Nordkorea som gjorde att Italien fick åka hem efter gruppspelet. Efter att Italien vunnit EM 1968 var laget favoriter i VM 1970. Den italienska tränaren Valcareggi hade två riktigt bra mittfältare att tillgå: Sandro Mazzola och Milans Gianni Rivera. Han var dock övertygad om att de två inte kunde spela tillsammans och kom då på en lösning som kom att kallas Staffetta som innebar att de två spelarna fick spela en halvlek var: Mazzola spelade den första halvleken och Rivera den andra. Denna idé använde han konsekvent fram till finalen mot Brasilien där han övergav den och lät Mazzola spela hela matchen. Rivera byttes in först med åtta minuter kvar och de två fick till slut spela tillsammans. Det var dock för sent eftersom Brasilien då hade en trygg ledning med 4-1 och tränare Valcareggi fick utstå mycket kritik för det sena bytet. I VM 1974 lät han de två spela tillsammans men laget var äldre och resultaten uteblev. På sina 70 matcher för gli azzurri gjorde Mazzola 22 mål.

Efter karriären avslutades fick Mazzola först diverse olika roller i Inters ledning mellan 1977 och 1984 och gick därefter till Genoa. 1995 återvände han till Inter som sportchef och ansvarig för värvningar innan han ersattes av sin tidigare lagkamrat Gabriele Oriali 1999. Hans insatser som sportchef för Inter innehöll både bra och dåliga värvningar men den han själv är mest stolt över är Andrea Pirlo.

År 2000 fick han en tjänst som direktör i sin fars gamla klubb Torino FC, en klubb som aldrig älskat Sandro såsom de älskade hans far. När Sandro var i Turin för att spela var det aldrig någon från Torino som mötte honom och han publiken buade ofta ut honom. Det framstod därför som en aning märkligt att klubben anlitade honom som sportchef 2000. Resultaten uteblev dock och efter tre år på posten fick han lämna Torino och för många framstod det som ett desperat försök att knyta band till klubbens historia när man anlitade Valentino Mazzolas son för tjänsten.

Sandro Mazzola arbetar numera som expertkommentator på TV och engagerar sig starkt i frågor som rör Inter. Som kuriosa kan nämnas att Mazzola kommenterade både VM-finalen 1982 och VM-finalen 2006, som båda vanns av Italien.

Sandro Mazzola växte upp med nästintill omänskliga förväntningar från allmänheten med tanke på sitt efternamn. Han blev inte som sin far utan skapade ett namn för sig själv med sina insatser på planen. Hans far bar fram Il Grande Torino, han själv var en av de som bar La Grande Inter. Sandro var, precis som sin far, en av de största av sin generation och även om han inte blev lika legendarisk är han för oss Interisti en stor legend och en sann bandiera.

Källor:

http://www.thehardtackle.com/2011/ii-grande-torino-to-la-grande-inter-the-tale-of-a-father-and-his-son/

http://www.goal.com/en/news/596/exclusive/2009/05/04/1245465/exclusive-inter-legend-sandro-mazzola-remembers-superga-says-ibr

http://it.wikipedia.org/wiki/Sandro_Mazzola

http://www.fcinternews.it/?action=read&idnotizia=84241

Calcio – a history of Italian football by John Foot

Surely, none of us have forgotten the amazing Inter team that gave us so much joy in 2010. La Triplete was something unique and for a little while Inter found themselves at the top of the Italian and the international football. We all remember people like Samuel Eto’o, Wesley Sneijder, Javier Zanetti, Diego Milito, José Mourinho or any of the other heroes who gave us so much joy and pride. But how many of us remember and know about people like Sandro Mazzola, Luis Suárez, Giacinto Facchetti, Mario Corso, Helenio Herrera and the other heroes known as La Grande Inter? Since many of us were not born at the time, it is natural that we do not have any personal memories of this great team but that does not mean that we can not know how Inter in the 1960′s dominated world football. During the upcoming weeks I will be presenting the people who contributed to so many wins and who wrote so many pages in Inter’s history, people who, together were called La Grande Inter.

This part of the article series on La Grande Inter is about a player who spent his entire career at Inter, a person whose history would be impossible to tell without also telling that of his father and the legacy he brought forth. This is the story of Alessandro “Sandro” Mazzola.

It was May 4, 1949 and Valentino Mazzola was on his way home to Turin along with his teammates and coaches of Torino F.C. The Italian champions and dominants had just played a friendly against Portuguese Benfica and now flew back to Italy to play the last four rounds of Serie A and win their fifth straight Italian championship. When the plane approached Turin it ended up in a thunderstorm that forced the pilots go down in height for better visibility. All 31 people on the plane died when it crashed into the rear wall of the Basilica of Superga.

Valentino Mazzola was not only Torinos best player at the time, but also Italy’s and perhaps the world’s best. He was a legend, but despite this, he was humble in his statements. He said at one point that “football will always be a game of eleven”. His team-mate Mario Rigamonti, however, felt that Valentino was so good that “He (Valentino) alone is half the squad. The other half is made by the rest of us together.

Valentino Mazzola was born in Cassano d’Adda in Milan in 1919 and had a tough upbringing. He lost his father at an early age and was forced to leave school to help his family. When he was 20 years old, his talent as a footballer was noticed by the factory team Alfa Romeo Milano, who signed a contract with him. From there he went to Venezia F.C. where he, together with Ezio Loik, led the team to its most successful period ever which was crowned with a victory in Coppa Italia in 1942. The success at Venezia led to his debut for the Italian national team and made Torino F.C. interested in him, and later made them buy the future super star. It would prove to be a good acquisition and Torino won the Scudetto in 1943 with a team which by many is considered to have played the best football ever. Torino were so dominant during this period so that the Italian national team at a time fielded ten players from Torino. Only the goalkeeper from Juventus managed to break the total dominance. The reserv goalkeeper, however, was from Torino. Captain was, as for Torino, Valentino Mazzola. Torino won five straight Italian football championships between 1942/43 and 1948/49  and came to be known as Il Grande Torino.

The story of this team ended on May 4, 1949. The Italian football lost the players who, during five seasons, dominated the Serie A, the Italian national team lost its backbone. Sandro Mazzola and his brother Ferruccio lost their father.

Sandro Mazzola was born on november 8, 1942 in Turin, just a week after his father had signed for Torino FC. He was only six years old when the accident occurred and no longer lived with his father since his parents divorced three years earlier. His mother Emilia had received custody of him and his brother, Ferruccio, and the family had returned to Milan. Since Sandro was so young when the accident happened, he has few memories of his father and talked about this in an interview:

“I was only six at the time of Superga and so most of my memories regarding what happened have been erased. However, I remember when I used to go to Turin to watch the games and I used to hold onto my father’s hand. I don’t remember much, but I do recollect when I was told that my father was dead many years later. I was told many things about what happened, but I tended to forget about it.”

Sandros early life was not easy. The family was struggling financially, but even worse was the envy of and all the rumours that circulated. In Italy, it was illegal to divorce during the 1950s and it was well known that Valentino had left Emilia for a younger woman. Sandro was often referred to as poor little Sandro and he was forced to attend and be at the centre of the many commemorations and anniversaries commemorating the accident. When Sandro became old enough to decline, he did so, and when the 25th anniversary of the Superga arrived, he chose not to attend and wrote the following to explain his absence:

“It is very difficult for me to talk about my father, because I hardly knew him… I don’t like commemorations… I prefer to suffer alone.”

To stand in the shadow of his father and be expected to follow in his footsteps must not have been easy for the young Sandro. He certainly had talent, and perhaps many who believed and hoped that he would represent Torino when he took the steps to get to Serie A, but that did not happen. In an interview, Sandro talked about the first time he put on Inter’s jersey, the only jersey he would wear during his career:

One day Benito Lorenzi, the Inter forward who played with my father in the Italy team and was a very close friend of his, came to my house. He asked my mother to let me to go to Milan to become the team’s mascot. Giuseppe Meazza was also greatly affected by the Superga disaster and went out of his way to help my brother and I. The two of us would put on the full Inter kit, walk out with the players and stay by the side of the pitch during the matches. Even as mascots we were on bonuses and we used to get 10,000 lire for a win and 5,000 for a draw. It was a lot of money for our family.”

Above mentioned Lorenzi ensured that the Mazzola brothers were given football trials for Inter and in the spring of 1961, twelve years after the Superga air disaster, the Italian audiences got to once again see a Mazzola in Serie A. It was the last game the season 1960/61 and after a controversial decision, the previously abandoned game between Juventus and Inter was to be replayed. Juventus had secured victory in the Serie A and as a protest against the decision to replay the match, Inter president Angelo Moratti ordered coach Herrera to send out the Primavera for the game. One of the players who got the chance was the 18-year-old Sandro Mazzola. Inter lost the game 9-1, scorer for Inter: Mazzola on a penalty.

After the fine debut, it would take another season before Sandro established himself at Inter. When Inter won the Scudetto in 1962/63, he was a strong contributor with his 10 goals in Serie A. Sandro proved that he was a talented football player, and not just living on his surname, as some critics claimed. In an interview a few years ago, he talked about this criticism:

“It was very difficult when I was young because everyone expected me to be as talented as my father. But I didn’t have the same qualities as him. The fans sometimes made very negative comments about me and that was hard to take, and it got so bad I was even thinking about giving up football at one stage.”

The criticism, however, levelled off after season 1963/64 when he had his real breakthrough. In Serie A, Inter lost the crucial play-off match against Bologna but in European Cup things went much better. Sandro Mazzola scored seven goals in nine games for Inter and his two goals in the final against a great Real Madrid team led Inter to its first title in the cup. After the game Mazzola received the praise from the opposing team’s legend Ferenc Puskás;

“I played against your father. You did him proud and I want to give you my shirt.”

The following season Inter won the Scudetto and offensive midfielder Mazzola became Capocannoniere, top scorer, with 17 goals.

Sandro Mazzola became one of the most important players of Helenio Herrera’s La Grande Inter and stayed at Inter throughout his 17-year career. He was a member of the teams that won four Scudetti, two European Cups and two Coppa Intercontinentale. In 565 games he scored a total of 158 goals.

Mazzola also had a long career with the Italian national team that started in 1963 when he scored against Brazil on a penalty. He represented Italy in three world cups. In 1966, he was a part of the team that exprienced the fiasco against North korea which meant that Italy had to go home after the group stage. After Italy had won the 1968 European Championships, the team were favorites in the World Cup in 1970. The Italian coach Valcareggi had two really good offensive midfielders available: Sandro Mazzola and AC Milan’s Gianni Rivera. However, he was convinced that the two could not play together and came up with a solution that came to be called Staffetta which meant that the two players got to play one half each: Mazzola played the first half and Rivera the second. He consistently used this idea until the final against Brazil when he abandoned it and let Mazzola play the entire game. Rivera only got to play the last eight minutes of the game and finally the two got to play together. However, it was too late because Brazil had a secure 4-1 lead and coach Valcareggi endured much criticism for the late change. In the World Cup of 1974 he let the two to play together, but the team was older and the good results failed to materialise. In his 70 caps for gli azzurri Mazzola scored 22 goals.

After his career ended, Mazzola first received various roles in Inter’s management between 1977 and 1984, and then proceeded to Genoa. In 1995, he returned to Inter as sports director and was responsible for signings before he was replaced by his former team mate Gabriele Oriali in 1999. His achievements as a Sports Director for Inter resultet in both good and bad signings, but the one he himself is most proud of is the acquisition of Andrea Pirlo.

In 2000, he received a post as director at his father’s old Club Torino F.C, a club that never loved Sandro like they loved his father. When Sandro was in Turin to play there was never anybody there from Torino too greet him and he was often booed by the crowd. Therefore, it seemed a little odd that the Club hired him as sports Director in 2000. The results failed to materialise and after three years at the post, he had to leave Turin. For many people it appeared as a desperate attempt to forge ties to the Club’s history when Torino hired Valentino Mazzolas son for the job.

Sandro Mazzola is now working as a pundit on TV and is strongly engaged in issues related to Inter. An interesting fact is that Mazzola worked as a commentator during the World Cup finals in 1982 and 2006, both won by Italy.

Sandro Mazzola grew up with almost inhuman expectations from the public because of his surname. He was not like his father, but made a name for himself with his performances on the pitch. His father was the leader of Il Grande Torino, he himself was one of the players who were La Grande Inter. Just like his father, Sandro was one of the greatest of his generation and although he never became as legendary, he is still, for us Interisti, a true legend and bandiera.

Sources:

http://www.thehardtackle.com/2011/ii-grande-torino-to-la-grande-inter-the-tale-of-a-father-and-his-son/

http://www.goal.com/en/news/596/exclusive/2009/05/04/1245465/exclusive-inter-legend-sandro-mazzola-remembers-superga-says-ib

http://it.wikipedia.org/wiki/Sandro_Mazzola

http://www.fcinternews.it/?action=read&idnotizia=84241

Calcio – a history of Italian football by John Foot

Olof Svensson
By Olof Svensson

Inter Starlet Sebastiano Esposito Will Stay At The Club Next Season

June 15, 2019 20:30
( )

Unlike many of his Primavera teammates, next season Sebastiano Esposito will be kept at Inter and will split time between the Primavera and the first…

Atletico Madrid Ready Offer For Inter Linked Bruno Fernandes

June 15, 2019 20:00
( )

Atletico Madrid have readied an offer for Sporting Lisbon attacking midfielder Bruno Fernandes according to a report from A Bola, a newspaper from Fernandes’ native…

Report Claims Antonio Conte Phoned Wanda Icardi To Tell Her Mauro Icardi Has No Future At Inter

June 15, 2019 19:30
( )

Inter manager Antonio Conte called Wanda Icardi, the wife, and agent of Mauro Icardi, to discuss the troubled Argentina striker’s situation at the club according…

Parma Could Go In For Inter’s Pinamonti If They Can’t Get Balotelli

June 15, 2019 19:00
( )

Parma’s dream signing for their attack is Mario Balotelli but if they fail to acquire him they could go after Inter’s Andrea Pinamonti according to…

Oriali’s Return To Inter To Soon Be Made Official

June 15, 2019 18:30
( )

Gabriele ‘Lele’ Oriali’s return to Inter is expected to be officially announced just shortly according to a report from Sport Mediaset. The former Inter midfielder…

Luciano Spalletti: “Honoured To Have Had The Opportunity To Manage Inter, I Will Dearly Treasure My Time There”

June 15, 2019 18:00
( )

Former Inter manager Luciano Spalletti has spoken for the first time since being removed from his position as Inter manager almost two weeks ago. The…