INTERISTI SVEDESI informerar. Är du sugen på att åka till San Siro och se ditt kära lag tillsammans med andra likasinnade? Föreningen Interisti Svedesi arrangerar varje säsong resor till de största matcherna och följande resereportage kommer förhoppningsvis ge en större insyn i hur resorna fungerar och att man faktiskt kan åka med utan problem, även om man inte känner någon. Eftersom att vi är världens bröder. Nu kör vi:
Till matchen mot Juventus var det återigen dags att bege sig till Milano och San Siro. Den här gången kommer ni läsa ett lite annorlunda resereportage där olika personer kommer att skildra olika delar av resan. Ett par delar kommer skildras av mig, men där en person kan ge ett unikt perspektiv på sitt sätt att se något så kommer det att ske. Till exempel kommer ni få möta 15 åriga Jacob Planell som efter sin 8:e resa till Milano, åkte till Appiano för första gången och fick träffa ett par spelare. Och Igno Andovska som efter att ha varit supporter i 20 år äntligen fick sätta sin fot på Meazza. Utöver det så kommer ni även stifta bekantskap med en från Curva Nord och en restaurangägare som upplevde åren mellan Inters framgångar i Europa, fram till trippeln. Vår resa startar dock som alltid i Sverige, närmare bestämt i Hässelby Gård.
Torsdagen den 28:e, 02:50 går nattbussen. Efter en lång dag av jobb, packning och planering var det dags att återigen bege sig till Skavsta där Ryanairs flyg skulle ta mig och min reskamrat till Milano. För första gången var jag ensam representant från ledningen i supporterföreningen Interisti Svedesi som var på plats, något som såklart betydde ett större ansvar. Planera aktiviteter, restaurangbesök, möta upp folk och följa med de till hotellet. Låter egentligen jobbigare än det är, att leda en grupp i Milano skulle visa sig vara något av det roligaste som har hänt mig. Jag mötte upp Jacob, född 98, stor Interista och tillsammans begav vi oss mot Skavsta. Efter en kort stunds väntan kom flyget och vi var på väg mot Milano.
Torsdag: Första besöket på Appiano(Jacob Planell)
Flygbussen från Bergamo anlände till centralstationen i Milano. Jag och Sia mötte upp vår rumskamrat Kostas på vägen mot hotellet som bara låg en 400 meter från stationen. Vi gick till hotellet och lämnade våra väskor och bestämde oss för att åka till Appiano och kanske få träffa någon spelare. Eftersom det var varmare än i Sverige tog vi alla tunna jackor. Inget bra val visade det sig.
Vi tog tåget och jag var på väg mot Appiano för första gången på 8:e Milanoresan. Man tänkte på vilka spelare man kanske skulle träffa och hur de är mot fansen. Man hoppades ju såklart på spelare som Zanetti, Milito, Palacio och Kovacic.
Vi gick av vid stationen Mozzate och där väntade en liten tant som brukar köra till och från Appiano för en summa av 20 euro per person. Vi satte oss i bilen och körde tydligen förbi Balotellis hus som även var Benitez gamla under sin tid i Inter. Anläggningen ligger lite off och Kostas började undra vart vi var på väg när vi körde på en liten grusväg. Till slut ser jag skylten ”Appiano Gentile” och vi kommer fram.
Vi möts av en blåsvartmålad trottoar och man kan inget annat än att le. Innanför grindarna finns också en blåsvart liten friggebod med texten ”Centro Sportivo Angelo Moratti”. Sia pratade med en kille som sa att träningen inte började förrän klockan 3. Då var klockan runt halv 1 och vi var riktigt hungriga.
Samma tant som körde dit oss fick vi nu skjuts av till en restaurang i närheten där resans första pizza avklarades. Vi vandrade med pizzakartongen i handen tillbaks mot Appiano för att vänta in spelarna. Det började bli kallt och regnade mer och mer. Endast Palacio och Rocchi stannade och skrev någon autograf innan träningen började fast då var vi för långsamma. Klockan halv 5 kom Max och joinade oss i regnet, även han med tunn jacka. Men efter 4 timmars väntande kom till slut spelarna.
Det blev en riktigt bra start med Palacio och därefter Juan Jesus. 2 spelare jag gillar väldigt mycket och gärna ville ha bild med. Det känns inte riktigt som det kan vara samma person som man ser på TV varje vecka som man nu har precis bredvid sig. Förövrigt verkade framförallt Palacio vara riktigt trevlig, en lugn och sansad person med båda fötterna på jorden. Grande Rodrigol! Nästa spelare på tur var Schelotto, Kuzmanovic. Inte drömspelarna att träffa men jag tror liksom andra att Schelotto kan bli lite av en favorit hos publiken inom ett par år bara pga inställningen.
De tre sista som stannade var Handanovic, Cambiasso och Stramaccioni. Handanovic verkar även han vara väldigt lugn och har fötterna på jorden, medan Cambiasso var lite stressad och sa ”Last one, last one” till varje person men allt det här kan såklart bero på hur de känner sig just idag. Man behöver nog besöka anläggningen fler gånger för att få en klarare bild av spelarnas personligheter. Sist men absolut inte minst, Andrea Stramaccioni. Precis som jag fått höra förut så är Strama en väldigt färgstark person. Han tog sig tid att snacka lite med de som sa något, som när Sia nämnde deras snack från ett tidigare besök på Appiano och han gav honom ett handslag. Det är ännu en anledning till att jag tycker vi bör satsa på Strama även nästa säsong och kanske även ännu längre, beroende på om han lyckas skapa ett vinnande Stramaccionis Inter. Att ta sig tid för fansen i med och motgång, även det en bra egenskap.
Övrigt att notera är att Tommaso Rocchi körde skönaste bilen med sin Porsche Cayenne. Övriga laget körde i regel Volvo av sponsorskäl.
Torsdag: En ny vän(Siavoush Fallahi):
Interisti Svedesi handlar inte bara om att vara en supporter, utan det handlar också om att ge personer unika möjligheter och upplevelser i deras liv. Saker som de kommer ihåg och som de alltid kommer att minnas. Ett av nöjena med föreningen är att ta med personer till San Siro för första gången, eller att ta med de till Appiano för första gången. Om du läser det här och har varit på ditt favoritlags arena och sett dina hjältar spela en match, vet du själv vilken känsla det innebär. Du kommer själv ihåg varenda detalj ifrån den resan och personerna du delar minnet med blir dina vänner för resten av livet. Att se glädjen hos en person som får träffa en av sina hjältar och som får se San Siro för första gången vet jag ger mig och mina kollegor viljan att jobba med det här ideellt. Ett perfekt tillfälle att få uppleva det här var när jag, Jacob och Kostas begav oss ut på utflykt till Appiano. Jacob är 15, Kostas är 33 och har varit Interista längre än både jag och Jacob har levt. Trots det så var det samma glädje hos de, som hos mig och även Max som anslöt.
Precis som Jacob skrev berättade försäljarna på Appiano att träningen skulle börja tre. Det här betydde att vi åkte och tog med oss pizzan snabbt som bara den eftersom att vi trodde att de spelare som anlände tidigast till träning skulle stanna. Icke sa nicke. Istället väntade 4 timmars frysande i regnet, vilket gjorde att vi ställde oss under försäljarnas tält och jag började konversera med en av killarna i tältet.
Sia- Vi kommer direkt från flygplatsen, åkte från Sverige imorse.
G- Vad tycker ni om Zlatan?
Det här var startskottet på en konversation som varade tills spelarna kom. Konversationer där de mest fantastiska historier berättades:
“Jag kommer ihåg på Ronaldos tid. När han fick bollen vid mittplan så ställde sig hela arenan upp eftersom att det redan då stod klart att det skulle bli en målchans.”
Två äldre försäljare kom med i diskussionen och berättade om gamla legender som Walter Zenga, Nicola Berti och även Zlatan Ibrahimovic hyllades av den äldre mannen, den yngre killen var dock inte lika glad och menade att Zlatan hade en skitstövels personlighet. Den unga killen berättade istället om sin favorit Eto’o och riktade sedan en fråga till mig:
G: Vilken var din första match?
Sia: Inter-Bologna 2010.
G: Ah, två mål från Thiago Motta och ett från Balotelli.
Sia: Japp, din favorit Eto’o stod i curvan den matchen.
G: Och jag stod bredvid honom i curvan..
Det visar sig snart att G som jag kallar honom är medlem i ultrasgruppen Boys San. Han frågar mig vad jag tycker curvan och vi diskuterar klackens historia. Vi byter kontaktuppgifter och jag köper en bok av honom skriven av Nino Ceccarelli som suttit i fängelse i över 12 år på grund av incidenter som är direkt kopplade till hans verksamhet i Curva Nord.
Spelarna kom och jag tog bilder med de jag inte hade träffat innan. Stramaccioni kom sedan och vi samtalade lite kort. Är man en som tycker att Stramaccioni inte är bra på något så kan jag garantera att man ändrar på sig efter att ha träffat honom, han har en speciell karisma vilket gör att jag i alla fall förstår hur han kan ha gruppen och laget med sig. När Stramaccioni åkte gick jag tillbaka till G och hans vänner och samtalet gick in på Mourinho:
G: Kolla den här videon, Mourinho kommer ut och köper en av våra tshirtar. Han kunde komma en dag och ge oss 5000 euro för en tshirt och säga att det var för att vi skulle hålla igång verksamheten. När Mourinho var här kan jag garantera att det minst var 100 personer per dag här, nu när det inte går så bra är det inte lika mycket folk vilket såklart är bra för er, men sämre för oss.
Varför jag tar upp just den här delen av konversationen är för att det är väldigt signifikativt för hur Mourinho agerade under sin tid i Inter. Varenda person runt omkring Inter drog åt samma håll, vilket var Mourinhos håll. Försäljarna hölls glada, de som klippte gräset hölls glada, alla personer som jobbade inom klubben drog åt Mourinhos håll och Inter betalar än idag för att man inte har kunnat ersätta det här efter att Mourinho lämnade. En stor del av personerna inom klubben är fortfarande trogna Mourinho och vad jag tror, så hindrar det många från att blicka framåt och utvecklas, istället är det Mourinho som glorifieras.
Vi lämnade Appiano nöjda med dagen och jag stämde träff med försäljarna utanför Meazza där de håller till varje matchdag. G hade bjudit in mig till att se matchen med honom och jag såg fram emot det. Vi mötte upp Rasmus som tyvärr fick sitt flyg försenat och inte kunde följa med till Appiano. Senare på kvällen fick vi sällskap av Igno och Vanja Andovska som anlände från Malmö. De kom direkt från Centralstationen till vår restaurang, en taxiresa som tog de ungefär 3 minuter och som gjorde taxichauffören fly förbannad. Efter god mat, gott sällskap och Ignos introduktion till citronlikören Limoncello blev det en längre kväll än vi hade väntat oss, men det var trevligt och vi lärde känna varandra bättre inför morgondagen där en tur till San Siro väntade.
Fredag: San Siro Tour(Rasmus ‘Bobi’ Larsson)
Efter att ha mött upp de nyanlända Rai och Behzad så åkte vi spårvagn mot Lotto och pratade om laguppställningar, värvningar, gamla matcher osv osv för Inter. Jag bor själv uppe i Umeå och slogs av hur avslappnat, lätt och kul det var att prata med personer från Malmö, Göteborg och Stockholm som man aldrig hade träffat om vi inte hade haft en och samma sak gemensamt som vi älskade, Internazionale. Vi var och är helt enkelt ”brothers of the world”. Jag tyckte också det var helt fantastiskt att träffa folk som blev Interista under Ronaldo-eran, precis som jag själv. De flesta jag känner som har blivit interisti och har haft sympatier för Inter, har idag sympatier för ett lag från Paris.
Ronaldinho, Roberto Baggio, Pierluigi Collina (ansiktet översprejat) & Maradona snortandes av målområdeslinjen var alla avbildade med Graffiti på en mur längs Lorenzo Lotto och blev föremål för våra kameror. ”Milan Merde” blev så klart även det fotograferat.
Att världen är liten insåg vi när hittade ett Örebro SK-klistermärke som satt på en lyktstolpe. Efter muren började vi skymta San Siro några hundra meter bort.
När vi började ta lagbilder på oss med arenan 200-300 meter bakom oss träffade vi Rudy från Interisti Indonesia som också kände igen Sia från Twitter. Man fick nästan känslan av att Rudy trodde att Sia var en Inter-spelare, han var lika glad och lycklig över att få träffa honom som jag själv troligen skulle vara om jag skulle få träffa Il Capitano Javier Zanetti, eller om jag snart igen skulle få träffa gänget från Interisti Svedesi som jag åkte ner med.
Rudy följde med oss mot arenan, väl där möttes vi av folk som hängde utanför arenan och ville sälja biljetter till morgondagens match. Sia gick in på arenan med Rudy och ”fixade lite”, medan vi stod utanför och beundrade arenan och pratade om vad som genom åren har ägt rum- och vilka spelare som sprungit innanför väggarna på det vi hade rakt framför oss. Efter ett tag träffade vi en äldre herre som åkte förbi med bilen och stannade till när vi tog bilder framför Solo Inter-butiken, han såg vad vi gjorde och ropade något på italienska som Max inte hörde och vi andra inte förstod, han visade sitt Inter-märke han hade på sin nyckelknipa varpå vi alla skrek ”Juve Merda, Juve Merda” i takt – brothers of the world!
När vi kom till San Siro-muséet stod en Zanetti-docka utanför ingången och blev självklart Instagram-material!
Inne på muséet, bredvid Zamoranos 1+8-tröja fanns det en bild på Djorkaeffs volley-mål som fick mig att tänka på mitt första Derby D’Italia efter att jag börjat hålla på Inter. En Inter-viktoria med 1-0, efter att Djorkaeff bredsidat in bollen i öppet mål efter ett lågt inlägg från Ronaldo, som jag såg hemma hos en kompis som hejade på Parma för att Jesper Blomqvist spelade där. För den som vill väcka minnena, klicka på följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=7pCO_s5xVr4
Det fanns bilder på Helenio Herrera, Angelo Moratti, Giacinto Facchetti & Peppino Prisco, det fanns matchtröjor med Umbro som klädsponsor, det fanns matchtröjor med Misura som huvudsponsor. Det fick mig att inse hur pass stor klubben är, hur länge den har funnits och jag kände hur jag ville veta allt om alla årgångar av Inter. Tidigare när jag har läst på om Inters historia (främst genom sempreinter.com, applausi till er!) har jag bara älskat klubben än mer då jag har kunnat referera historian med vad jag själv har upplevt under mina år som interista. Jag är säker på att min kärlek till Inter kommer att växa ytterligare om jag skulle lära mig ännu mer om klubbens historia, framförallt det tar jag med mig från turen inne på muséet.
Fredag: Brothers of the world( Siavoush Fallahi)
Minst lika glad som Rudy blev att se mig, blev jag över att se honom. Det är egentligen fantastiskt hur det fungerar 2013, folk som aldrig hade haft en chans att prata eller träffa varandra kan genom twitter, facebook m.m. komma i kontakt med likasinnade. Det var det som hände här när Rudy kom fram till vårt gäng medan vi poserade för bilder utanför Meazza. Rudy ville att vi skulle ta en bild med hans banderoll och sedan visade det sig att han både följer mig och vår sida, SempreInter.com på facebook. Jag vet inte hur många av er som har sett bilder och videor från matchträffar de indonesiska Inter, Juventus och Milansupportrarna styr upp, men det är helt fantastiskt. De är ofta tusentals personer som alla sjunger ramsor på italienska och när de väl tar sig till Italien, är det en resa på 24 timmar som kostar väldigt mycket pengar. Något som öppnar ens perspektiv på hur bra man egentligen har det som supporter i Sverige, där det finns lågprisflyg som kan få en att göra en resa till värdet av ett studiebidrag. Av den här anledningen, såg jag det som en ära att träffa en så stor supporter som Rudy.
Nåväl, av en slump träffade vi alltså på Rudy som var inbjuden till Inters huvudkontor, då han inte pratar italienska ville han att jag skulle följa med och då jag hade ett par Inter Clubärenden att gå så tackade jag ja utan att tveka. Vi träffade ledarna för Inter Club och blev igenkända direkt, som ett sammanträffande för dagen var Inter Club Macedonia också där, vilket gjorde att Inter Clubkillarna ville ta bilder inne på planen med oss för att vi representerade olika delar av världen. Återigen myntades mantrat “Internazionale, because we’re brothers of the world, you represent it!”. Så för mig gick en dröm i uppfyllelse. Då jag gjort museeumet och touren ett antal gånger, utan att få gå in på planen så var det med glädje jag välkomnade fotograferingen inne på Meazza. Vi blev kvar ett tag, innan jag och Rudy gick och tog bilder med Giacinto Facchettigraffittit som finns inne på Meazza. Efter det var vi nöjda och jag mötte upp resten av gruppen för att bege mig mot stan…
Fredag: På stan(Rasmus Larsson)
Känslan när jag gick upp för trapporna från tunnelbanan vid Duomo och fick syn på Piazza Duomo var i mångt och mycket lik den känslan jag fick när jag för första gången äntrade San Siro (Inter-Lazio 2-1, 2011). Jag häpnades över hur stor kyrkan var och kom på mig själv med att bara gapa och säga ”woow”. Sen kom en kille och stängde min mun genom att lyfta min haka och sen försökte han få på mig ett armband.
Fortsättning(Siavoush Fallahi)
“No non lo voglio dai”, nej jag vill inte ha något armband kom igen! O så vidare i snabbt tempo till Solo Inter, Football Team och Luinis panzerottiställe. Såklart trampade vi även på tjurens pungkulor i ett försök att få tur inför matchen. För er som befinner er i centrala Milano är Football Team ett måste att besöka, stans bästa fotbollsaffär ligger bakom Duomo och har även de bästa priserna. På SoloInter kan mycket förbättras. Panzerotti hos Luini är en lokal specialitet, kan ses som en minipizza som man tar som snabbt tilltugg och det var precis vad vi behövde efter en lång dag utan käk som skulle avslutas med ett besök på en äkta milanesisk restaurang. Först åkte vi dock till hotellet och mötte upp Nicklas Drott och Fredrik Bark som var försenade på grund av flygproblem. Sen var det dags att äta lite milanesiskt…
För vad är egentligen milanesisk mat? Det finns en stor variation. Olika typer av Risotto är vanligt, Polenta och även många kötträtter. Dagen till ära så bjöds det på livemusik på Trattoria La Madonnina och vi kände oss mer än välkomnade av den mysiga atmosfären på restaurangen. Vi välkomnades av Fabio som är en av medlemmarna i Interisti Svedesi far och jag la direkt märke till Hammarbyklistermärket vid kassan. Fabio briljerade lite på svenska innan vi visades till vårt bord där vi fick en italiensk meny som vi efter många om och men lyckades förstå i sin helhet.
Ett tips när du äter i Milano(som säkert gäller i hela Italien) är att stället du äter på bara ska ha en italiensk meny, det ska bara pratas italienska runtomkring och det ska vara mycket folk där om det är middagstid. För mig så blev det två typiska milanesiska rätter, nämligen saffransrisotto och cotoletto alla Milanese, som är en schnitzelliknande rätt. Medan de andra njöt av sitt vin och sin mat, tog jag ett snack med Fabio. Fabio som hållt på Inter sedan han var barn hade många intressanta historier att berätta om, då han upplevt de båda CL-vinsterna i klubbens historia och aktivt varit supporter till Inter under hela sin livstid berättade han om gamla hjältar från La Grande Inter, om scudetton 89 och hans känslor vid trippelkvällen 2010. Även Fabio, likt våra vänner på Appiano tog såklart upp Zlatan när det befann sig svenskar omkring och som ni förstår nedan visade det sig att Fabio inte hade så mycket över för vår svensk heller..
.
Vi lämnade restaurangen med gott humör och det blev inte sämre av att Fabio enligt äkta italiensk gästfrihet bjöd sällskapet på en vinflaska och även gillade Jacob så mycket att han bjöd honom på hans kostnad för kvällen. Övrigt intressant om restaurangen är att Inter firade sin 105 årsdag där, representerade av Massimo Moratti i egen hög person och Giacinto Facchettis son, Gianfelice Facchetti. Så vill ni äta på en restaurang med hemtrevlig atmosfär, äkta milanesisk mat och riktigt trevlig personal så rekommenderas Trattoria La Madonnina på Via Gentilino, 6 i Milano. Kvällen avslutades på det lugnare sättet då det var match mot Juventus som väntade dagen efter…
To be continued….