Del II från Interisti Svedesi resa till Inter-Juventus kommer här. I den första delen av resekrönikan från Interisti Svedesis resa till Inter-Juve läste ni om Jacob som åkte till Appiano för första gången, om Rasmus upplevelser från San Siros museum samt om mina(Sias) upplevelser från Inter Clubs kontor, restaurangen trattoria della madonnina och mötet med en ny vän. I den här delen läser ni om Ignos första gång på San Siro och hans tårar inne på arenan. Ni läser om min upplevelse från Curvan tillsammans med G och ni läser även kommentarer från medlemmarna Niklas och Kostas.
Fredag: Igno inleder det här reportaget med sina känslor inför och under resan.
Jill börja med ett citat som ligger mig väldigt nära hjärtat.
Där det finns kärlek finns det liv. – Mahatma Gandhi
Jag har hållit på Inter sedan 1991. Det betyder många år av glädje och lidande. Min största önskan har alltid varit att åka till ett proppfullt San Siro. Drygt 22 år senare gick den önskan i uppfyllelse då jag och min fru bestämde oss för att boka in oss på Interisti Svedesis resa till Inter-Juventus. Vi hade pratat om det flera gångar tidigare men det blev aldrig av. Innan vi skulle åka berättade jag till alla att jag skulle åka och hur mycket jag såg fram emot resan. Det var en liknande situation som när min fru var gravid för första gången. Jag började prata med folk som jag inte kände för att uttrycka min glädje, jag ville att hela världen skulle veta. Väl på flygplatsen kändes det som att tiden gick oerhört långsamt. Jag var inte närvarande utan tänkte enbart på vilka människor jag var på väg att lära känna. När vi väl klev in i restaurangen i Milano där grabbarna från olika håll och kanter i Sverige hade samlats slogs jag av en omvälvande känsla när jag fick hälsa på dem. Därefter gick vi till vårt hotellrum där vi alla samlades för att utbyta erfarenheter och upplevelser av laget. Vissa hade hållit på Inter sedan 91, andra sedan 05.
Lördag: Första gången på Meazza. Kostas Theodoridis, som har varit Interista sedan 1988 kommenterar upplevelsen på matchdagen:
Väl framme vid matchdagen var vi alla sjukt laddade. Vi samlades i ett av rummen, kollade på gamla matcher och drack ett par kalla innan vi begav oss mot San Siro. Väl där delade Sia ut biljetterna sen gick han vidare eftersom att han skulle se matchen från curvan! Vi handlade på oss lite halsdukar och tröjor innan det var dags att ta sig in på arenan. På väg upp för trapporna försökte jag förbereda mig på vad som väntade, men inte ens i min vildaste fantasi hade jag förväntat mig ruset och känslorna som for igenom min kropp när jag kom in. Vi letade reda på våra platser, satte oss ner och försökte insupa atmosfären. Det som hände därefter har jag nog fortfarande inte smält…tifot, ramsorna och alla busvisslingar mot Juves supportrar som satt ganska nära till höger om oss.
Lördag: Inter-Juventus med Boys SAN(Sia)
Precis som Kostas nämnde gick jag och hämtade ut biljetterna, innan jag begav mig för att möta upp min nya vän. Då han skulle jobba till kvarten innan matchen så begav jag mig till Baretton för att se om jag skulle stöta på någon annan av mina vänner och för att ta något att dricka. Då det var extremt fullt i den lilla baren så blev det bara en snabb lägeskoll och sedan tillbaka till försäljningsståndet där G jobbade. Ett intressant samtal innan vi gick om, som speglar både den ekonomiska krisen i Italien och en del av Ultraskulturen hade vi precis innan vi gick in:
G: Till vilken sektion har du biljett?
Sia: Curva Nord.
G: Okej, för vi brukar fixa säsongskort till tredje ring för att spara pengar.
Tidigare har jag varit med om att gå in i klacken med en annan biljett än till curvan, men då har det varit med en biljett till en bättre sektion. Vakterna är inte direkt bra på att kolla, speciellt inte när det är tydligt att det är en medlem från någon av curvans grupper(dvs folk som gått in på arenan i tiotals år med en annan biljett än en curvabiljett). Jag tog rygg på G som gick snabbt igenom och förbi alla säkerhetskontroller och jag var inne utan att ens ha visat mitt pass. Meazzas gräsmatta uppenbarade sig, men jag hade inte tid att tänka utan jag hakade snabbt på G som knuffade runt folket för att komma till sin plats.
G: Vart är mina grabbar?
Okänd: Några rader ned
G: Grazie
Tre rader ovanför stängslet där capon står och ryter ut sångerna till sin Curva hoppade vi in och jag blev presenterad för Gs vänner och sedan var det dags att koncentrera sig på matchen. Tifot för dagen var ett dubbeltifo vilket kräver samarbete från hela klacken och att alla följer instruktionerna från ledarna. Själv stod jag med en blå och gul plastpåse och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Innan jag hann blinka hördes bara 5-4-3-2-1 och upp flög alla blåa påsar bredvid mig. 5-4-3-2-1, så bytte vi till gult. Och så pågick det i ett antal minuter. Det faktiskt magiska tifot vi hade skapat var inte synligt för oss, men applåderna från resten av arenan sa det mesta.
Matchen hann knappt börja innan Quagliarella gjorde mål och det kändes lite som att få ett slag i solar plexus, luften gick ur en och vi kippade efter andan. Stämningen på matchen kom aldrig riktigt upp till den nivå det brukar vara. Om det var för att det var minst 10 000 juventini på arenan, eller för att det inte var en kvällsmatch, eller för att matchen gick som den gick kan jag inte förklara. Klacken höll igång, sjöng och försökte, men det kändes som att alla sjöng efter att ha fått en snabb pungspark. Förståeligt efter månaders väntan på matchen, och sedan ett snabbt mål från Quagliarella.
Euforin vid Palacios mål tände hoppet, Juves ledning kom dock strax efter och när vi klart och tydligt såg hur laget borde ha fått straff när Cassano blev kapad, utan att få det så var det knappt någon ilska mot domarna, utan snarare uppgivenhet. Det var en sån dag, mot ett överlägset motstånd i medvind för ett Inter i motvind. Spelarna applåderades för sin insats efter matchen, jag tackade G för att ha fått stå med honom och vi lovade att vi skulle ses igen. Att stå tillsammans med honom var en upplevelse för livet, trots att klacken inte hade en av sina bättre dagar.
Utsikten från Curva Nord
Igno Andovska berättar om sin upplevelse på meazza:
Lugnet före stormen. Så kan man beskriva den speciella känslan innan matchen som jag endast kan jämföra med med stunden innan jag blev pappa. Jag gick runt och var rätt så tillbakadragen. Strax innan matchstart då banderollen(Orgogliosi di essere gli unici) hängdes ner lossnade allt hos mig och tårarna rann okontrollerat ned. Det är svårt att förklara alla känslor som jag kände och tankarna som snurrade runt i mitt huvud. I den stunden dök många tankar upp; allt från den 5 maj 2002(Inter tappar ligan i sista omgången till Juventus), till när grabbarna lyfte CL pokalen 22 maj 2010 och jag badade i en fontän i centrala Malmö efter finalen.
När vi väl kvitterade i den 54 matchminuten, strömmade tårarna och jag skrek ut min glädje, frustration och lättnad.
Kostas fyller på:
När det blev avbrott i matchen så fick man nästan påminna sig själv att man satt på självaste Meazzan! När man kollade upp mot matchklockan och såg att den stod på 80:e minuten så önskade man att matchen skulle fortsätta hela dagen eller resten av livet, resultatet spelade ingen roll längre, känslorna som oppstod vid 1-1 målet räckte för mig. Matchen var slut och det va dags att gå hem till hotellet och försöka förstå vad man precis hade varit med om, det gick inte.
Igno avslutar:
Jag vet att en majoritet av er inte upplevt känslan som uppstår innan man blir far, men när ni väl är där vill jag att ni ska minnas den känsla som jag upplevde den här unika dagen på Giuseppe Meazza. Då jag tillsammans med andra Interisti gav mitt yttersta för att stötta laget, hedra märket och färgerna. Att vi stannade kvar stolta efter matchen för att applådera våra spelare, medan motståndarna jublade framför ögonen på oss, är något som gör oss unika.
Slutligen vill jag tillägga att det är lätt att lägga skulden på andra och hitta ursäkter.
Vi får vara ärliga mot oss själva. För tillfället fungerar inte maskineriet som en enhet.
Dessutom är ingen människa felfri på jorden.
Gud ger och gud tar, vår uppgift är att vi ska fortsätta tro.
Non mollare mai. Forza Inter
Den sista middagen(Sia) Lördag:
Tillbaka till hotellet och vi var såklart besvikna efter matchen. Själv hade jag inte så mycket att säga, Behzad bad mig le lite mer och jag förklarade snabbt att jag inte var ledsen. Så många förluster som vi tagit den här säsongen var det knappt något att klaga på att förlora mot ett Juventus av högsta klass. Efter att ha kommit ut från Meazzan och ha gått ned i varv från adrenalinrushen man har där inne, är det svårt att fortsätta i samma tempo utanför. Vi tog bilder med Inter Club Macedonia och påbörjade sedan vandringen tillbaka. Vi gick mot Lotto, snackade skit och analyserade matchen. På något sätt är det skönt att gå den långa promenaden från Lotto efter att ha sett en match. Vinner Inter delar du glädjen med de tusentals människor som går från arenan, förlorar laget så delar du känslorna med de runt dig. Jag fick se bilderna tifot samt på en gråtande Igno och det värmde i mitt hjärta att föreningen Interisti Svedesi hade gjort sitt, medan Inter inte hade gjort det. Även om jag var nöjd med insatsen från spelarna som jag tyckte ärade tröjan.
Vi träffade Bengt Augustsson som hade anslutit till vårt gäng efter matchen. Bengt, är för de som inte vet den som för snart fem år sedan tog in mig på SvenskaFans och när vi promenerade hem tillsammans från Lotto kändes det som att jag gick tillbaka ett antal år i tiden och tyst såg på när Bengt rattade redaktionen på svenskafans, ställde krav på sina skribenter, medan jag hade hand om forumet. Bengt, uttryckte som vanligt sina åsikter med lugn, kompetens och tyngd. Något som han fortsatte göra på middagen och många gamla minnen, skribenter och artiklar diskuterades. Sällskapet var på glatt humör trots förlusten och det kändes ändå sorgligt att vi snart skulle åka hem till Sverige och inte träffas på en längre tid.
Eller kanske ses vi på redan nästa resa, med tanke på hur den här resan gick så vet jag att jag direkt efter att jag satte min fot på svensk mark saknade gänget och kommer ta mig minnena från resan i hela mitt liv. Jag vill tacka alla som medverkade på resan och presidenten för föreningen Nima som styrt upp hotell och matchbiljetter, innan Niklas Drott får avsluta det här resereportaget:
I Have A Dream
I have a dream sade en gång en stor man (inte Zlatan), just dom orden väljer jag att bygga denna historia på. Jag hade en dröm,drömmen var att sitta på ett fullsatt Meazza,se Inter spöa skiten ur Juventus och att få se mina idoler entra planen i ett soligt Milano. Till viss del uppfylldes drömmen, men på ett sätt så blev det inte alls som jag hoppats. Inter Förlorade med 2-1 det var ca 8 grader och det regnade konstant i 12 timmar. Men det är inte det jag tar med mig från denna resa, utan något jag aldrig kunde drömma om som skedde. Nervös som en skolpojke första dagen bland dom stora barnen på den nya skolan landade jag på Malpenza. Visste inte alls vad som väntade mig förutom att vi var 11 st medlemmar ur Interisti Svedesi som skulle bo tillsammans och kolla på fotboll tillsammans under en helg. Okej tänkte jag, det här kommer bli kul. Men vad jag inte visste var att jag skulle ha en av dom bästa resorna i mitt liv med ett helt gäng underbara människor som alla delade samma passion som mig, Inter! Likt Inter så var vi alla från olika delar av landet,en perfekt mix av ungt och rutinerat, tjej som kille och småbarnsföräldrar. Vi hade alla rest otaliga timmar,betalat löjliga summor på flygbiljetter och yrat runt på flygplatser runt om i europa för att få följa laget som hjärtat klappar så hårt för.
Visst, Inter vann inte denna gången på planen, men det sved mindre i mitt hjärta när jag tittade på mina medkamrater och insåg vilken fantastisk resa vi har gjort tillsammans. Älskade Inter innan den här resan, men först nu inser jag hur mycket klubben och fansen egentligen betyder. Det var första resan tillsammans med Interisti Svedesi för min del, men kan lova att det inte var sista. Inter nel mio cuore, Ciao
Niklas Drott
