Vad är likheten mellan Curva Nord igår och månen? Inte ett spår av liv. Igår stängdes Inters klack inför matchen mot Fiorentina. Ett straff för ett antal rasistiska ramsor som riktades mot Paul Pogba och Kwadwo Asamoah i matchen mellan Inter och Juventus. En kollektiv bestraffningsmetod som man kan diskutera länge om det är rätt eller inte, men mitt fokus ligger på något annat. Är hatet verkligen nödvändigt?
Alla som har varit på plats på Stadio Giuseppe Meazza eller någon annan fotbollsarena i världen, har sannerligen bevittnat hur hårda ord kastas ner från läktarplats mot spelare, tränare och domare. Detta finns i alla länder. Jag tog avstånd från det hela i Sverige efter en match på Stadion där Djurgårdsfansen sjöng; ”Det står en hora på linjen”. Jag fann det osmakligt. Istället åkte jag ner till Milano och skrålade glatt med i en ”Balotelli, figlio di puttana”-ramsa som varade i timmar. Hycklare? Jajamänsan, men italienska är ett sexigare språk, så rent moraliskt sätt så vinner jag. Bra, va?
I all ärlighet, frågan vi alla kan ställa oss är om det verkligen är nödvändigt för fotbollskulturen. Själv är jag splittrad i frågan. Rasismen och apljuden är det inte så mycket diskussion om. Det går bort, det är något som är helt irrelevant både på en fotbollsarena och överallt annat.
Till min nästa fråga. Låt oss ta Milans Philippe Mexes som ett exempel; Om Mexes går ut och sparkar en Interspelare och beter sig som en skithög. Är det inte okey, om inte till och med fansens plikt, att då uppmärksamma omvärlden på just detta. I min värld är rättfärdiga lags fans ofta hårda, men rättvisa. Det måste ju finnas en rimlig förklaring till varför Milan-spelare som Paolo Maldini och Alessandro Nesta sällan får ta emot häcklingar, gliringar och ramsor från Curva Nord, medans spelare som Mexes, Balotelli och gamle Gennaro Gattuso fick ”pezzo di merda”-sånger östa över sig mer som regel än undantag. Något av en känsla av vad som åker upp måste en gång falla ner. Om du beter dig som ett svin, så kommer någon till sist påpeka det för dig också. Därför hade jag inte heller haft något problem med apljuden om de användes i rätt sammanhang. Vore det inte fantastiskt om vi kunde betinga om apljuden och göra dem till vad de egentligen borde stå för? Vore det inte härligt om man slutade apljuda en spelare för att spelaren ifråga är lite mörkare i huden och istället apljuda en spelare, som beter sig som en apa, oavsett pigment? Ett exempel: Mauro Camoranesi skenbenssparkar vår mittfältare Pelé i knäckväcket säsongen 2007/08, Camoranesi beter sig primitivt, som en primat, alltså apa, apljuda!
Frågan kvarstår; är det nödvändigt?
Mitt ställningstagande kvarstår; jag vet inte. Kanske kan man gå in i en sinnesstämning av vänlighet som till och med Mahatma Gandhi blivit tokprovocerad av och säga att om alla bara var snälla mot varandra så skulle det bli en mycket vänligare atmosfär. Men i min värld är en sådan åsikt inblandad i en bitter skilsmässa med verkligheten. Det är sport det handlar om. Det är en kraftmätning rent fysiskt lika mycket som taktiskt. Fotboll är en illusion och en metafor av hela vår mänsklighet skulle man kunna säga. Vi har bara valt dessa elva män för att representera oss som människor på ett fiktivt slagfält mot elva andra som vi målat upp i våra huvuden som elva människor är emot oss. Fotbollen blir personlig. När då en spelare som du har valt ut att representera dig och dina jämlikar sparkas till marken av en motståndare, blir det nästan som han sparkar på dig direkt. Står man då tyst? Hade man stått tyst om någon faktiskt hade sparkat dig? Nej.