Terzo Tempo: INTERiktigtvadjaghadehoppatspå

Terzo Tempo: INTERiktigtvadjaghadehoppatspå-->
<!--:sv-->Terzo Tempo: INTERiktigtvadjaghadehoppatspå<!--:-->
March 5, 2012 00:52
( )


Jaha, då var vi där igen. Det känns som ett väldigt distanserat minne då man fick skriva en krönika och vara jublande glad över resultatet och Inters spel. Idag var det en matchbild som var hårt drabbat av ett allvarligt borderlinesyndrom. Det är så ojämnt och det hela går från absolut Bounce-dansuppvisning på den stora scenen till en halvsovande vardagsvals i badrummet med skurmoppen.
Det är en otroligt medelmåttig insats, det är en väldigt halvtrist match och det är ett asrimligt resultat!

Bara en spelsekvens av Inter ger just nu hormonrubbningar som jag personligen kommer få svårt att ställa tillbaka. Diego Forlan till att börja med. Han spelar hela första halvlek och en bra bit in på andra med att vara fabulöst dålig och slå bort mängder med inlägg som gick antingen för långt bort, över ribban, eller så många gånger på markerande försvarare så jag personligen tror att Marco Mottas bakdel är blå som en smurf just nu. Sen kommer en genomskärande passning till en Diego Milito som inte synts till det minsta, och så kommer ett stenhårt skott upp i krysset i renaste världsklass. Det är nästan så att man blir lika förbannad över det som den överväldigande mängden av felsteg och makalösa misstagen. Det går verkligen så underbart dåligt!

Ett oavgjort resultat mot ett slagkraftigt Catania som gör så mycket bra i år under Vincenzo Montella kanske ska kännas som en stor seger med tanke på hur Inter har sett ut under februari. Dessvärre har jag inte accepterat faktumet att Inter ska börja nöja sig med kryss i någon hemmamatch, att man ska vara nöjd med en placering bland de fem-sex bästa lagen. Nej, vi är bättre än så här. Ni vet det, jag vet det, och jag är tämligen säker på att spelarna vet det också.

Har vi nyss bevittnat Claudio Ranieris sista match som tränare för Inter? Idag var det stor hysteri kring Chelseas André Villas-Boas omjuka möte med en sko kring den ryske oljeshejkens fot som skickade honom flygande från Stanford Bridge. Ranieri har väl hängt ungefär lika löst som en nioårings mjölktänder den senaste veckan. Nu ligger vi en bra bit bakom en Champions League-plats och det hela ser genuint ruttet ut. Ändå så visar Ranieri mer vilja i sina byten och sin uppställning idag. Missförstå mig rätt, det är fortfarande totalt ”coco-loco-tootsie-popps” att bänka Wesley Sneijder till förmån för Angelo Palombo eller Marco Faraoni, men vi spelade full fart framåt med nästintill det mest offensiva laget som vi förmår över. Vilket jag ändå får hylla mister för, trots han brist, som Gud vet är överrepresenterade, men han spelade i alla fall med en comeback-anda som har saknats ett tag. Det är ju trist att vi måste ta två i baken, innan vi vaknar… Vilket sannerligen är obehagligt ur alla aspekter.

Jag skulle avslutningsvis vilja skicka en passning till mitt ständiga försvarsobjekt, mannen som jag behöver försvara likt en snedvriden förälder som vägrar inse att ens barn korsfäster kattungar för nöjes skull och bortförklarar detta genom att säga: ”Det är endast tillfälligt, alla går igenom detta, det är bara en fas.”  – Giampaolo Pazzini
När jag nu skickar den här passningen så hoppas jag att han kan ta emot den utan att ramla och missa målet från ett könshårsavstånd. Pazzo, skärp till dig, det börjar bli svårt att hitta argument till varför du ska spela. Du har varit en Oceans Eleven-tjuv framför mål tidigare, nu är du knappt Dunder-Karlsson och Blom. 

Editorial Staff
By Editorial Staff