48 Timmar I Milano: Tjuvarnas kväll mot Fiorentina!

Inför matchen mot Fiorentina så åkte jag och en av mina närmaste vänner ner för att följa matchen på plats på Giuseppe Meazza-stadion i Milano och det skulle bli en kväll att minnas. Kanske inte för den allmänna Inter-supportern, men för mig så är den oförglömlig. 2-0 till vårt vackraste Inter mot Della Valles Fiorentina som saknade nyckelspelare som Montolivo och Jovetic. Framför allt fick vi se ett Inter som jobbade hårt och tog vad som tillhörde oss. Tre poäng!

Klockan ringde 02.45, lördagen den 10 december och vi gjorde oss klara för avfärd från vår sovande Stockholmsförort. Mer dramatiskt blir det tyvärr inte under hela vår resa mot Milano som inkluderar busstransfers, flyg och en massa väntan. Tvinga mig inte berätta hela den historien, ni kommer behöva ordentligt med popcorn för det.

Panorma-bild av Giuseppe Meazza innan matchen!

Väl på plats vid centralstationen i Milano så började vår promenad mot hotellet nere längs Via Tunisia, bara att gå i lugn och ro genom centrala Milano är något som jag skulle sätta upp på listan över saker att göra innan någon slår sista spiken i kistan som omger din nerbrutna kropp. Att bara se på deras bilvägar i centrala stadsdelarna och deras infrastruktur får det att kännas som att man bor i Tjetjenien när man åker bil i Stockholm. Fruktansvärt genomtänkt i Milanos framkomlighetsplan, om man jämför. Efter en snabb incheckning, slängt in väskorna på rummet och på tre minuter fått rummet att se ut som att två noshörningar rusat igenom det, så som bara killar kan, gick vi ut för att hitta något att äta. Pizza, något av en lågoddsare, om man ska vara helt ärlig. Vi hittade ett schysst ställe på en bakgata där klientelet utgjordes av jag och min resekamrat, två tandlösa alkoholister och en elektriker som fick en flaska rödvin som betalning för sitt jobb i med ett trasigt element. Maten var dock perfekt, nog för att vi med det blodsockerfallet säkert ätit doftblocken ur en pissoar med lite mozzarella med god aptit. Hursomhelst, pizzorna uppfyllde förväntad effekt.

Framåt kvällen drog det ihop sig till match och svennebananer som man är så var man självklart ute i god tid. Efter att ha åkt en station för långt och fått ta vägen till stadion via lägenhetsområden och gena över ängar och hoppa över stängsel så kom vi fram till arenaområdet och bevittnade försäljare, supportrar och poliser som sprang om varandra i vanlig ordning. Där införskaffades vi oss en varsin Zanetti-tröja (och en Cambiasso) från ett av de många stånden som säljer kopior (jaja, jag vet att man ska ha officiella ställ, men jag är en fattig student. Det är färgerna som räknas, låt mig vara…). Efter att ha tryckt i sig en panini och hällt ner en Heineken så fanns det ingen anledning att huttra utanför arenan. Istället gick vi in och hittade våra platser trots att det var 90 minuter kvar till avspark. Vad vore inte upplevelsen om man inte fick se läktarna fyllas på med tiden, ta foton och få öronen bedövade av ekot från reklamfilmerna.

Efter uppvärmningen var det inte mindre än minnesstund för Inters Giuseppe Prisco som dog idag dog för precis tio år sen. Den minnesstunden var givetvis uppbackat av ett Meazza som sjöng med i ”Ce Solo l’Inter” innan arenan kokade till ”Pazza Inter” ganska direkt efter. Matchen i sig var underbart. Att sitta på en läktarsektion som nästan var full och vara två enda svenska runt en gigantisk hög av italienska män som skrek tillsammans med oss och följde varenda matchsekvens.
”Muntari, Muntari, Vaffancoulo Muntari!!”
De två spelarna i Inter som verkligen inte uppskattades av sällskapet var just Sulley Muntari och Mauro Zarate, medans en spelare som Diego Milito mottogs med något som ordet ”vördnad” inte ens räcker för att beskriva. Trots vad matchen förtäljde och hur tidningar rankar spelare så tycker jag personligen att Lucios återkomst var mycket betydligt för Inter och läktarna uppmärksammade det. Ett stort antal riktigt stadiga brytningar och ett par offensiva utflykter som fick jublet att resa sig på Meazza. Coutinho och framför allt Faraoni gjorde också en riktigt bra match och det var härligt att se hur snabbt en så ung spelare kan vinna över Inter-fansens hjärta. Sen var det två små mål, två små mål som gick så snabbt att man nästan missade dem. Il Pazzo Pazzini bevisade hur en italiensk måltjuv verkligen ser ut med en enkel touch förbi en Boruc som fäktade som en dalande flamingo i sin rosa målvaktsdräkt. Tumultet som skakade läktaren när hans namn ropades ut tillsammans med speakern skulle resa armhåret på den störste fotbollskeptikern i manna minne. Även Yuto Nagatomo fick göra ett mål. Mycket faller på turen, men om det är någon match han var förtjänt av att kröna med ett mål så var det nu mot Fiorentina. Han gjorde en jämn, pigg och fin match och fick japanerna på sektionen bredvid oss att gå totalt kamikaze-crazy.

Curva Nord gör som vanligt ingen besviken med att tydligt visa sin närvaro med strålande visuella effekter. Man hörde dem hela tiden sjunga lagsånger och skandera Inters namn genom hela matchen och dränka den lilla udden av Fiorentinasupportrar i en gigantisk blåsvart våg. Bengalerna brann, banderollerna fladdrade och knallskotten ekade. En perfekt Inter-romantisk kväll på Giuseppe Meazza.

Utanför Meazza efter matchen 

Resan hem var en kamp emot klockan för att hinna tillbaka till pizzerian vid hotellet som stängde vid tolv, detta tillsammans med en stor grupp milanisti på tunnelbanan tillbaka och en väldigt full amerikan som vinglade ostadigt runt i sin Milito-tröja och sjöng högt för att provocera. Det enda denne dragne jänkare lyckades med var dock att skapa en gemenskap mellan de inhemska italienarna och oss andra turister som var aningen vettigare än honom. Som min vän sa:
”Hur kan ens gångstil säga McDonalds?”

Dagen därpå gick åt shopping och sightseeing. En promenad ut till Doumo och för att checka in nyöppnade butiken ”Solo Inter”. Mycket elegant och långt över min förväntan. Svindyrt, vilket inte var helt förvånande. Men när man hittar tre flaskor rödvin med Inters logga på så blir man lite sugen, men eftersom man inte kunde ta med sig det hem så hade det blivit att dricka tre flaskor vin på en kväll, vilket skulle sätta tydlig effekt i min 60-kilos kropp. Att se alla bilder på spelare genom Inters historia, från Baggio till Facchetti och Nacka och hela vägen framtill Joel Obi. Officiella matchställ och träningströjor hängde överallt och det var en upplevelse att bara så vilket märke Inter faktiskt är. Att sedan gå runt och fönstershoppa bland de exklusiva modébutikerna där ett par skor kostar mer än en bil och bli följd av vakter som ser ut som ”Men in Black”-agenter genom hela butiken, är något som alla borde få uppleva.

Framåt kvällen gick vi återigen och åt middag, sammanfattningsvis så kan man säga att det italienska köket är fantastiskt smakrikt och vin i Italien är billigt, värt att komma ihåg. Att det dessutom ligger en öl-shop med det mest bisarra ölsorterna du kan tänka dig ungefär 60 meter från hotellet är inte heller helt fel. Så även söndagskvällen avslutades i fotbollens anda med att följa Novara – Napoli på hotellet med en varsin ”Douce Brunette” i näven.

Dricker, förutom en Douce Brunette, även en cannabis-strong bier, från öl-shoppen bredvid hotellet. Riktigt kul lite ploj-grej.

Idag gällde det då att vara upp och kväva tuppen med kudden innan den ens vaknat för att slänga i sig lite frukost innan det återigen var dags att ta sig igenom äventyret av väntan på olika transfers tillbaka till Bergamo Malpensa och sedan flyga hem till Skavsta. Där vi bland annat blev  ”slumpmässigt utvalda” att tömma våra väskor i tullen. Känns som vanligt väldigt slumpmässigt med två artonåriga killar, skumt att de här slumparna inträffar väldigt ofta när jag flyger.

Det har varit min andra pilgrimsfärd till Internazionales Mecca, många fler lär det bli. Varje gång är som första gången och man kommer aldrig vänja sig vid stämningen på Mezza. För er som inte har varit där så säger jag bara att känslan är överväldigande. Att stå tillsammans med 50.000 pers och skrika ”Forza non mollare mai!” som en stämma med dem, går knappt att beskriva.  

Samtliga foton är tagna av Freddie Danneteg och tillhör SempreInter.com