Inter 104 år: Glöm Mou – Glöm Eto’o

<!--:sv-->Inter 104 år: Glöm Mou – Glöm Eto’o<!--:-->
March 9, 2012 10:00
( )

Idag, den 9:e mars 2012 fyller FC Internazionale 104 år och detta tänker vi på SempreInter.com fira med Er genom att lägga ut minnes artiklar om svunna tider, gamla hjältar & anti-hjältar, om segrar och förluster, tårar och skratt ja alla sinnestämningar som denna magiska fotbollsklubb har utsatt oss för under vår tid som Interisti. Härnäst kommer en krönika skriven när höstångesten varit som värst dels på grund av vädret men framför allt pga Inter’s usla spel. 

Jag har haft en fruktansvärd dag och jag tänker helt förbehållslöst ta ut allting på er, kära läsare. Inget personligt mot er, ni står bara närmast som publik för mitt hejdlösa gnällande. Dessutom känner jag för att börja 2012:s mängd av krönikor med en ordentlig smäll. Därför ska ni få smaka på lite ärlighetens ord i denna… aningen varma vinter. Ring era mödrar och säg att ni älskar dem, för jag kommer dra er djupt ner i metaforernas och ångestens värld!

”Hoppas José Mourinho kommer tillbaka till Inter en dag…”
Hoppas jag inte, han kan få hänga kvar med Real Madrid eller Fulham i Premier League eller vad han än känner för. Det rör mig inte så mycket i ryggen. Tolka mig rätt, jag är bara uppkäftig för att hans återkomst till Inter inte är mer än en baksträvares våta drömmar, om han skulle dyka upp på tränarbänken igen så skulle jag väl böja mig framåt som precis alla andra, men jag skulle göra det med lite avsmak mot mig själv. Mourinho hade två riktigt framgångsrika år med oss och nu är det över och vi har fortsatt och studsa Benitez, som hade det extremt otacksamma jobbet att ta över efter Mourinho, att han var inskränkt och kass hjälpte honom inte heller. Efter Benitez så har det varit blyga tränarval med Leonardo och Gasperini och nu senaste Claudio Ranieri. Allt detta medans man fortfarande pratar om hur fantastisk José var. Ja, han var en mycket bra coach, men ska vi bete oss som om vi precis blivit dumpade av hetaste killen i plugget som vi fortfarande är stenförälskade i och ta in halvrisiga One-Night-Stands för att försöka ersätta honom. Men samtidigt sitta och gråta och onanera till gamla foton av oss tillsammans och önska att han kom tillbaka. Om man kanske ger den nya killen en egen chans och inte har en perfekt mall av José bredvid honom, så kanske han inte är så tokig ändå. Jag vet inte, jag antar att jag bara är en hopplös romantiker…

”3-1 mot Novara, det hade aldrig hänt under Mourinho.”
Nej, det må så vara. Jag ska väl sannerligen inte vara den som pekar finger. Som människor har vi väl alla någon gång varit olyckligt kära och, hur ska jag lägga fram det här delikat? Tagit ut våra känslor över någon som egentligen inte var källan till de känslorna. Skillnaden är att man sällan förväntar sig att det tandlösa husvagnsragget ska kunna matcha drömtjejen som man aldrig fick. Det har folk dömt ut Benitez, Gasperini, och även Ranieri för. Anledningen till att Mourinho är så saknad bland oss fans är för att han hade vett nog att dumpa oss när vi var som mest förälskade. Hade han fått fortsätta ett par år till så hade han för eller senare också fått stryk med 3-1 av Novara. Nu ser vi bara det perfekta delarna av killen i våra drömmar. Karisman, framgångarna, styrkan. På så sätt så ser vi honom inte sen när han är gammal, impotent och, iförd en sliten gammal Chelsea-tröja, äter ostbågar med samma hand som han kliade sig i skrevet med minuten innan, framför ”Top Gear” på Discovery.

De senaste veckorna har jag sett folk tacka av spelare som inte är sålda än, och kanske inte ens blir sålda i år. Stankovic är slut, och Chivu måste bort. Nagatomo skulle säljas fort som attan, men sen gjorde ju han mål, så då är han genast en viktig kugge i lagbygget. Men, jag har själv spytt oräkneliga obsceniteter mot Ricky Alvarez bakom TV:n, men han börjar charma mig lite nu, framför allt hans samarbete med Nagatomo, ironin i det. Min poäng är, om vi ska sitta och tacka Milito för allt han har gjort laget, för att han vann Champions League med oss, precis som Mourinho, så är det nog verkligen dags att säga arriverderci och tack till vår gamle tränare som drog för två år sen också. Livet går vidare. Det är väl ingen som sitter och saknar Helenio Herrera idag, trots att han tog två europacuptitlar i rad på 1960-talet. Lika illa är det med Samuel Eto’o som, om Mourinho är Gud, så är Eto’o hans profet. Att överhuvudtaget tala om en ersättare för Eto’o verkar ju vara rent kätteri och från folks reaktioner att döma så är att jämföra Forlan eller Pazzini med Eto’o ungefär som att säga:
”Nej, men vadå? Petrus duger väl som Jesus?”
Eto’o gick till Ryssland och blev bäst betalda spelaren någonsin. Han säger att det är ett spännande projekt som han ville vara med och bygga. Visst, men jag tvivlar på att projektet varit så spännande om de betalade samma lön som Inter gjorde.

Samessias Eto’o är såld. Mamma-Mou är såld. Såld till högstbjudande dessutom. Mou hade en hel värld som älskade honom. Materazzi grät på hans axlar när han lämnade, och ändå så lämnade han för Real Madrid som de senaste åren gjort sig kända för sina Galacticos-värvningar och är fabulöst slampiga med sina pengar. Där har det blivit en titel på två år. Svårt att slå Barcelona när det gäller de stora titlarna? Han har ju gjort det tidigare…

ostbågar
José Mourinho är också människa, glöm inte bort att drömkillen blev dumpad via SMS av sin förrförra flickvän Chelsea.

Så, slutligen.
Glöm Mou, glöm Eto’o – Låt Moratti jobba i godan ro!    

By Editorial Staff
Close

Subscribe

to our newsletter