Inter 104 år: SempreInter.com minns Eisenfuss – Andreas Brehme

<!--:sv-->Inter 104 år: SempreInter.com minns Eisenfuss – Andreas Brehme<!--:-->
March 9, 2012 12:00
( )

Idag den 9:e mars 2012 firar FC Internazionale Milano 104 år och detta tänker vi på SempreInter.com fira med Er genom att lägga ut minnes artiklar om svunna tider, gamla hjältar & anti-hjältar, om segrar och förluster, tårar och skratt ja alla sinnestämningar som denna magiska fotbollsklubb har utsatt oss för under vår tid som Interisti. Nu har det blivit dags för mannen som avgjorde vm-finalen 1990 med högerfoten, trots att han var mest känd för sin stenhårda vänster. 

I decennieskiftet när det färgglada 1980-talet övergick till det krigiska 1990-talet, var Milano en fotbollsmässigt delad stad mellan Arrigo Sacchi’s offensiva Milan där stommen i laget utgjordes av 3 flygande holländare och Giovanni Trapattoni’s klassiskt italienska catenaccio-spelande Inter där man var beroende av effektivitet och därför helt naturligt byggde laget kring 3 västtyskar som det fortfarande hette på den tiden. Förste man till rakning av dessa herrar var känd för att slå fantastiska inlägg med sin vänsterfot men som avgjorde VM-finalen 1990 genom att slå in en straff med högerfoten.

Andreas ‘Andi’ Brehme föddes i Hamburg den 9:e november 1960 och började sin professionella karriär i det lokala laget HSV Barmbek-Uhlenhorst där han spelade mellan åren 1978-1980 innan han som 20-åring gick till 1. FC Saarbrücken. Där spenderade Andi enbart en säsong, en mycket lyckad säsong där han imponerade såpass mycket att det regionala storlaget 1. FC Kaiserslautern köpte loss honom och där spenderade han 4 lyckosamma säsonger och utvecklades från en lovande talang till en etablerad landslagsspelare. Just sin landslagsdebut gjorde han den 15 februari 1984 i en match mot Bulgarien som tyskarna vann med 3-2 och togs ut till EM-truppen samma år där han startade samtliga matcher men de regerande Europeiska mästarna från 1980 åkte ut redan i gruppspelet. Pga sin låga ålder kunde han även delta i OS som avgjordes i Los Angeles senare den sommaren med blandat resultat.

Nu var dock den blonda tysken ett namn att räkna med i ‘Die Mannschaft’ där hans unika förmåga att slå precisa inlägg med bägge fötterna samt stenhårda frisparkar hade gett honom smeknamnet järnfoten eller eisenfuss. Likt alla stora tyska fotbollsspelare spelade Andi i Bayern München och dit gick flyttlasset efter den försmädlige förlusten mot Argentina i VM finalen i Mexico 1986. Väl där blev det ett tyskt ligaguld direkt med FC Hollywood och han hjälpte laget att nå finalen i Mästarcupen där man förlorade mot Porto med 2-1. Nu började de Europeiska storklubbarna i södra Europa att på allvar att få upp ögonen för den tvåfotade tysken och efter att ha lett sitt Västtyskland till semifinal i hemma EM 1988 skrev han tillsammans med lagkamraten Lothar Matthäus på för Inter inför säsongen 1988/1989. Tillsammans med argentinaren Ramon Diaz utgjorde dem de 3 utländska spelarna som var det maximala antal icke-italienare som var tillåtet för ett italienskt lag på den tiden och det blev succé direkt då laget vann Scudetton överlägset och senare den sommaren säkrade man även den italienska supercupen med Andi Brehme som ende utlänning i startelvan.

Brehme var prototypen för hur en modern ytterback ska vara då han var urstark i defensiven men bidrog med en annan dimension i anfallsspelet där han kom farandes på vänsterkanten med sina precisa inlägg eller sina ursinnigt hårda skott som han kunde avlossa med både höger och vänsterfoten. Brehme’s succé under sin debutsäsong var såpass monumental att han utsågs till Seria A’s bästa spelare 1989 i hård konkurrens med bl. a. Diego Armando Maradona, Roberto Mancini m. fl. Året därpå, 1990 stod Brehme på toppen av sin karriär när han och Västtyskland fick revansch på Argentina när Brehme lurade hela världen och däribland Argentina’s målvakt och straffspecalist Sergio Goycochea när han sköt in segermålet på en straff som Rudi Völler fixat när han föll väldigt enkelt i den 85:e matchminuten och Arne Hegerfors gett oss det numer klassiska referatet ”Völler faller och ordnar straffspark”. Den enda straffen Brehme tidigare hade tagit i landslagssammanhang var under för-vm 1985 i Mexico när Peter Shilton räddade Brehme’s skott där engelsmännen vann matchen med 3-0, men slutet gott allting gott heter det som bekant och Brehme fick som bekant sin revansch på Argentina men även på Peter Shilton när han dels i semifinalen i samma turnering slog en frispark som via en touch på Paul Parker turligt nog totalt ställde den engelske målvakten och gick in i mål samt att han var en av de lyckosamma tyska skyttarna i straffsparksläggningen som tog Västtyskland till finalen i Rom och sedermera landets 3:e VM-guld.

Det blev ytterligare 2 säsonger i Inter där han nästan exakt 12 månader efter att fått ha lyft VM-bucklan mot Rom’s himmel fick lyfta ännu en trofé när man på Stadio Olimpico besegrade AS Roma i finalen av UEFA-Cupen. Sin sista säsong i Inter gjorde han 1991/1992 där han mestadels gick skadad men totalt blev det 154 matcher och 12 mål i Inter av tysken som gick till Real Zaragoza där han spenderade enbart en säsong men var med och ledde laget till final i den spanska cupen, Copa Del Rey. Därefter var det dags att sluta cirkeln och flytta hem till Tyskland och Kaiserslautern där det till en början gick sämre då han gjorde självmålet som gjorde att laget åkte ur den tyska högsta-ligan. Men skam den som ger sig, och efter att på endast en säsong i 2. Bundesliga säkrat uppflyttning var Brehme som 38 åring tongivande i när Kaiserslautern som nykomling blev tyska mästare 1998, vilket blev hans sista säsong som aktiv fotbollsspelare. Hans sista landskamp som även var hans 86:e kom mot just landet han debuterat emot 10 år tidigare, nämligen Bulgarien, under VM 1994 när firma Letchkov och Stoichkov slog ut tyskarna med 2-1 i kvartsfinalen.

Sedan dess har Brehme gett sig ut på en mindre framgångsrik tränarkarriär där han bl. a. agerade assistent åt sin gamle läromästare i Inter, Giovanni Trappatoni i VFB Stuttgart men utan några större resultat. I Tyskland kommer han alltid att vara ihågkommen som VM-guldhjälten från 1990 men för oss Interisti är han tillsammans med Giacinto Fachhetti förmodligen den bäste ytterback vi någonsin haft. 

By Nima Tavallaey Roodsari
Close

Subscribe

to our newsletter