Gästkrönika: En pojkes dröm

Gästkrönika: En pojkes dröm-->
<!--:sv-->Gästkrönika: En pojkes dröm<!--:-->
March 20, 2012 13:28
( )

Behzad Kurdali (stående längst till höger) är en av SempreInter.com’s mest trogna läsare och är även medlem i Interisti Svedesi. Han åkte med på sin och föreningens första resa ner till Milano för att se Inter spela på plats. Här nedan kan ni ta del av en dröm som trots det skrala resultatet faktiskt gick i uppfyllelse. Trevlig läsning.

Ensam hade jag bokat denna resa med Interisti Svedesi till Milano utan att känna någon, men vi hade alla en sak gemensamt och det var kärleken till världens finaste fotbollslag. Man kände ingen av gubbarna men när man väl träffat dom och börjat snacka och skratta så kändes det som att man känt dom en längre tid.

Det var en lång resa man hade framför sig för att komma till Milano. Mötte upp Nima på Centralstationen i Göteborg för att sitta på bussen i nästan 5 timmar till Norrköping där vi skulle möta Danny. När vi kom fram plockade Danny upp oss och tog oss till McDonalds då vi båda var Göör hungriga som man säger i Götet. Efter det drog vi till Danny och kolla på massa Inter minnen och matcher som han sparat på sin tv. Vi stannade där över natten för att sedan ta flyget från Skavsta där vi även mötte upp Matteo. Resan dit var rätt sagt “förjävlig” men då fanns hoppet om att få spela kvarts final kvar. Det var mycket värre att åka hem och veta att 2-1 inte räckte.

GAMEDAY

När vi kommer fram till hotellet säger dom att vi inte får checka in förän kl 14.00 men att vi kunde lämna in väskorna, så det gör vi och drar iväg för att ta tunnebanan till Duomo. Där skulle Nima och Danny träffa fotografen Thomas Salme och droppa mig hos Kujtim, Ahmad, Binan, Arash, Ishan, Adi, Neven och Elvis vilket skulle visa sig vara otroligt sköna gubbar. Nima , Danny och Kujtim stack iväg med Thomas och vi andra promenerade bort till Solo Inter som affären heter. Det pirriga och nervösa känslan i kroppen var där hela tiden men det var inget man ville tänka på. Efter Solo Inter gick vi vidare och kollade i andra butiker, Binan köpte ett par skor som han var nöjd med, dom åkte på direkt. Vi gick tillbaks till Solo Inter för att denna gången ville jag inte gå ur affären tomhänt. Köpte mig en t-shirt och en halsduk. När vi sedan kommer ut ur butiken så är det en liten folksamling vid ingången, det visade sig senare vara Nima som står och intervjuar Fru MORATTI! Hur stort är inte det? Fotograf Thomas ville ta ett kort på alla medlemmar ur Interisti Svedesi tillsammans med Fru Moratti och slänger iväg kommentaren “Alla svenskar ställer sig vid Milly” Sen kollar han på oss och ångrar sig fort, där fanns inte en svensk.

Klockan börjar bli mycket och dagens höjdpunkt närmar sig. Alla möts på hotellet för att fixa sig och byta om. Efter det sticker vi till en pizzeria på andra sidan gatan och tar oss en öl innan det är dags att dra till Giuseppe Meazza. Då säger dom andra att man måste ha med sig passet för att visa samtidigt som man visar sin matchbiljett, så då var man tvungen att springa tillbaks fort för att hämta sitt pass. Nu när man är på väg så blir man helt spänd i kroppen och har fortfarande inte fattat att man är i Milano för att se sitt älskade lag på plats. Man blir änna lite tystlåten och tillbaka dragen för att man är så nervös. När vi närmar oss Stadion så säger dom andra att jag ska kolla ner i marken, så säger dom till när jag kan kolla upp. När dom väl säger nu så har man hela Giuseppe Meazza framför sig på avstånd, “Herregud va stor den är” sa jag och då slängde någon kommentaren “Ja, hon brukar säger så”. Det var precis som ni sa. Det ser nästan ut som ett rymdskepp från avstånd sa jag.

Nu är vi framme utanför stadion för att möta upp Danny som har hämtat ut alla biljetter för att dela ut till oss, honom möter vi under en Stor skylt utanför Ingång 1. På skylten sa Danny att det var en naken brud och en yougurt??? Vi började bli lite smått hungriga och tog oss en varm macka utanför Meazzan. Gåshuden man fick när man såg arenan hade precis släppt när man va på väg upp för trapporna in på Meazza. När vi väl kom upp och steg in så kom gåshuden tillbaks och då fattade man äntligen att min dröm som liten pojke och än idag skulle uppfyllas. Kommer in där och ser spelarna värma inför matchen och Curvan sjunga. Vi har grymt bra platser, Ser precis allt. Domaren blåser igång matchen och ljudet stiger. Närmare 77. 000 sitter på ett kokande Meazza för att stötta sina lag. Inter radar upp målchanser men bollen vill inte in. Inte förrän i 70-80 minuten någon gång. Bollen hittar fram till Milito och jublet stiger, man skrek ut av glädje kramade dom omkring än och skrek ännu mer. Man var så glad så glad, vi hade chans igen, det var utjämnat, hoppet fanns där igen. Inter trycker på och Curvan gör sitt jobb precis som vi andra 70.000 som håller på världens vackraste lag. Sen händer det som inte får hända? Vi släpper till en balja i 92:e minuten?? IGEN?? Det blev så tyst, man hörde Marseille supportrarna för första gången, dom smällde mer knallskott än vad dom sjöng. Folk reser sig över allt och börjar gå. Vi får en straff sekunder efter som Pazzini sätter. Det var knappt så man hörde något jubel. Domaren blåser av matchen och där sitter vi kvar med tomma blickar och fulla av tankar, vart gick det fel undrar man? Man kunde inte skylla på Ranieri idag? Folk lämnade och vi satt alla kvar helt tysta och tårögda. Vi var ute ur Champions League.

När vi väl sen vandrade hem så gick man och stirra ner i marken och sa inte så mycket. Man visste inte om man skulle vara glad för att vi ändå lyckades vinna? Vi tog det ändå ganska bra, vi skrattade bort förlusten på Palombos bekostnad. Blev en väldans massa Palombo skämt som alla gick hem, vet inte om dom verkligen va så roliga eller försökte man skratta bort förlusten? Vi stack iväg och tog en pizza innan vi drog till hotellet och satte oss i lobbyn en stund innan man gick upp och la sig, Klockan var närmare 02.00 och man skulle upp 06.30 för att ta flyget hem igen. Samma långa resa hem igen men den var mycket värre denna gången. Inte förrän man kommit hem hade jag riktigt fattat att jag precis kommer hem från Milano. Jag hade sett mitt lag spela, jag hade sett dom vinna även fast det var en förlust. Men hemma var man och man var ändå nöjd över resan. Vi förlorade matchen, visst. Man trodde att det skulle förstöra resan men det gjorde det inte, umgänget som man spenderat hela dagen med gjorde resan så jävla bra, så en förlust kunde inte förstöra det!

Tråkigt att vi åkte ut, men det var så mycket mer positivt. Umgänget, första gången i Milano. Inte mycket att se men det var ändå Milano! Fick se Milito och Pazzini näta! Fick se en Kapten som tackade publiken efter matchen. Och fick även min dröm uppfylld.

Detta var min första resa men långt ifrån min sista. Jag vill tacka folket man lärde känna för en underbar resa! 

By Nima Tavallaey Roodsari
Close

Subscribe

to our newsletter