Resekrönika: En nästintill perfekt dag

<!--:sv-->Resekrönika: En nästintill perfekt dag<!--:-->
March 23, 2012 14:08
( )

Interisti Svedesi + Milly Moratti utanför Solo Inter

Allt var planerat in i minsta detalj, samtidigt som vi var arrangörer för Interisti Svedesi’s första medlemsresa ner till Milano skulle vi även få göra en exklusiv intervju med Inter Campus ordförande Carlotta Moratti inne på Inters huvudkontor inne på Corso Vittorio Emanuele för SempreInter.com. Därför satte jag mig på bussen till  Norrköping denna måndag eftermiddag något nervös och ganska förväntansfull och gick igenom frågorna jag skulle ställa när telefonen ringde. Det var vår fotograf Thomas Salme som ringde och ville kolla läget innan han styrde in samtalet på morgondagens aktiviteter: “Du, det har blivit ändrade planer, vi kommer inte träffa Carlotta Moratti för att hon är i Rom, vi kommer träffa hennes närmsta samarbetspartner i Inter Campus, Nicoletta Flutti istället. Ja, just det sen efter intervjun så ska vi träffa Milly Moratti, du vet Massimo’s fru.” Jag blev helt tyst och tankarna snurrade och det enda jag mäktade med var ett: “jaha, ok.” Inombords pendlade jag känslomässigt mellan en enorm lycka att få träffa Milly Moratti men även panikångest då jag inte hade hade förberett någon intervju med Milly Moratti. Efter en stund lyckades jag klämma ut att det inte var några problem och att jag ska förbereda nått bra på en gång innan vi la på luren. Sagt och gjort, upp med datorn och börja jobba. Tack gode gud har Swebus internet anslutning på sina bussar och sträckan Göteborg-Norrköping är 4-5 timmar så jag lugnade ner mig något och började jobba och blev klar i god tid innan vi kom fram till Norrköping där jag och min resekamrat, Behzad, mötte upp redaktionskollega Danny Hansen.

Vi åkte direkt iväg och slängde i oss några hamburgare på donken innan vi åkte hem till Danny och tittade på härliga minnen från trippelåret 2010 som han hade sparat på sin TV. Innan vi visste ordet av det var klockan midnatt och det var dags att lägga sig då vi skulle upp om 4 timmar för vidare transport till Skavsta och Milano. Det där med att sova var lättare sagt än gjort, i alla fall för mig då jag låg där och tänkte och reflekterade över vad som komma skulle, nervositeten över hur dels matchen skulle sluta samt att få glida runt på Inters huvudkontor samt träffa Signora Inter gjorde att det inte blev någon sömn alls för helt plötsligt var klockan 04.30 och vi skulle upp. Vi kom till Skavsta, checkade in, mötte upp Matteo Pizzelli från redaktionen, käkade frukost och satte oss på planet. Väl där lyckades jag somna i ungefär 55 minuter innan jag väcktes av en kvinna som var klädd som en hemmafru från valfri amerikansk 50-tals sitcom och som påtalade för mig att vi landar snart och att det var viktigt att jag spände fast mitt säkerhetsbälte. Just det där har jag aldrig förstått, jag menar när man flyger befinner man sig ungefär någonstans mellan 5-10.000 meter ovanför marken, om vi mot förmodan skulle krascha så tvivlar jag rätt starkt på att ett säkerhetsbälte hade kunnat förhindra en säker död då bältet knappast hjälper mot gravitationskraften som drar planet mot markytan eller? Den dagen dom uppfinner ett bälte som skyddar mot jordens gravitationskraft ska jag gå runt med det fastspänt över midjan 24/7, men fram tills dess så får ni ursäkta min skepticism.

Nicoletta Flutti

Hursomhelst, vi landar, sätter oss på flygbussen in till Milano och jag inser att vi börjar få tajt om tid då vi ska träffa Thomas på Duomo kl 11.15 och vi måste först till hotellet och lämna vårt bagage. Efter att ha stressat som ett gnu är vi framme vid duomo 11.20 där vi möter upp Thomas och redaktionskollega Kujtim Spahija samt övriga resenärer från Interisti Svedesi. Vi bestämmer fort att dom ska komma bort till butiken Solo Inter om ca 1-2 timmar där vi ska ta ett gruppfoto tillsammans med Milly Moratti innan vi skyndar iväg till Inters huvudkontor. Vi glider in och blir bemötta av idel leenden och hälsningar och Thomas förklarar för alla att vi är från Sverige innan Nicoletta Flutti kommer och hälsar på oss och vi beger oss till 4:e våningen där vi springer på Bedy Moratti (Massimo Moratti’s syster) i hissen. Nicoletta presenterar oss innan vi skiljs åt och vi går in i ett konferensrum där jag  intervjuar Nicoletta om Inter Campus (intervjun kommer upp här på SempreInter.com ca 1 vecka). Efter intervjun är klar tar Nicoletta med oss för att träffa resten av gänget som jobbar med Inter Campus och vi tar ett gruppfoto innan det är dags att bege sig bort till nyöppnade Civic Shop där vi ska träffa Milly Moratti.

SempreInter.com + Inter Campus Crew

När vi kommer till Civic Shop håller en presskonferens precis att avslutas, där Milly Moratti och en himla massa ungdomar sitter på golvet inne i den här butiken och fotografernas fotoblixtar smattrar för fullt. Thomas förklarar snabbt att detta är den mycket socialt engagerade Milly Moratti’s senaste projekt, ett projekt som innebär att man erbjuder allt ifrån juridisk rådgivning till IT-utbildning till samtliga Milano-bor helt kostnadsfritt. Vi sätter oss vid ett bord samtidigt som lokalen töms på journalister och fotografer när Milly kommer fram och vi blir presenterade för varann och Milly frågar mig med ett litet leende på läpparna: “Vad tänkte du intervjua mig om då?” Jag förklarar att vi vill gärna veta lite mer om det här projektet samt även diskutera lite fotboll med henne då hon sitter i Inter’s styrelse och har en unik insyn i klubben. Sagt och gjort, Thomas riggar igång sin utrustning och när han är klar så påbörjar vi intervjun och efter att den är klar beger vi oss så sakteligen till Solo Inter butiken där vi avslutar den sista delen av intervjun, ståendes utanför ingången till Inter’s butik (intervjun kommer upp här på SempreInter.com inom kort). Under tiden som intervjun fortlöper märker jag hur fler och fler människor börjar samlas runt oss och när intervjun är klar och vi ska ta de avslutande fotona är det kanske 50-60 personer som samlats runt omkring oss och det utbryter närmast huggsexa om vem som ska få ta kort med Signora Moratti.

Från vänster: Danny, Kujtim, Milly & Nima i Civic Shop

Efter att alla fått ta foton med Signora Moratti som snällt ställer upp och hälsar på alla med ett leende ser jag hur Thomas viskar något i Milly’s öra som brister ut i ett “just det, jag glömde nästan”  och plockar upp sin telefon och ringer ett samtal. Efter att hon avslutat detta samtal säger Thomas att vi ska tillbaka till Inter’s huvudkontor och vi följer snällt med undrandes vad det kan vara som ska ske nu. När vi kommer upp så går vi till ett stort ljust rum dekorerat med IKEA möbler och väggarna är dekorerade med reklamaffischer som promotar Inters hemmamatcher. Vi hälsar på de som jobbar där innan jag hör Milly säga att: “Jo jag ringde till Massimo och han sa att det är ok att våra gäster får gå in i trofé rummet, skulle ni kunna öppna för dom då jag måste iväg?” Just i denna stund var jag väldigt nära på att svimma och jag lyckades förmedla detta till Danny och Kujtim som bara tittade tillbaka på mig med öppna munnar och chockade blickar.

IKEA möbler i Inters huvudkontor

Innan vi riktigt hann ta in informationen så tog vi avsked av Milly och begav oss iväg mot en lång korridor där det hängde foton på alla Inter’s presidenter i kronologisk ordning på vägarna tills vi kom fram till en dörr som såg ut som dörren till ett bankvalv. Efter lite plinkande och plonkande så hade vi funnit den heliga gralen, Inters troférum. Väl härinne så blev vi som 3 barn i en godisaffär och sprang omkring och tog foton på allt och på varann. Då vi hade kunnat spendera resten av våra liv där inne så var det kanske lika bra när Thomas påminde oss att vi kanske ska låta våra guider få återgå till sina jobb och vi tog de sista fotona och tackade så innerligt för att vi fick lov att gå in där och lämnade kontoret.

Danny, Kujtim & Nima inne i troférummet

Efter att ha ätit en underbar piadine i centrala Milano tog vi avsked av Thomas och bestämde att vi skulle ses utanför San Siro runt 18-tiden då han skulle guida mig till rätt plats på pressläktaren då jag live kommenterade matchen här på SempreInter.com. Nu begav vi oss till San Siro då jag hade fått i uppgift att jag skulle hämta ut matchbiljetterna där senast kl 17.30 men när vi väl kom fram visade sig att detta var omöjligt så biljett luckan inte öppnade förränn kl 18.45. Efter lite viftande med händerna och italienska gester fick vi snällt bege oss i ilfart tillbaka till hotellet där vi hade bestämt träff med de andra och förklarade att vi inte får biljetterna förränn tidigast 18.45 men att de fick möta upp Danny kl 19.30 utanför San Siro vid en reklamskylt som föreställde en halvnaken kvinna som marknadsförde Yoghurt med jordgubbssmak…Vi hade på mindre än 24 timmar sett det bästa och det värsta av Italien, från den gudomliga gästvänligheten och värmen till den icke-existerande effektiviteten och sexismen. Nu var det dock dags att ladda för match och jag slängde ner datorn i en väska jag fick låna av Arash, en av våra medresenärer och satte mig i en taxi i ilfart på väg till San Siro. Där fick jag min pressackreditering efter lite tjafs och efter att Thomas kommit ner och löst problemet som inte var nått problem egentligen, utan i Italien funkar det som så att man måste vifta lite på händerna och bli lite småförbannad för att saker och ting ska ske.

Väl inne bestämde jag mig för att hitta min plats och rigga upp och ganska enkelt hittade jag min plats, som var mellan två journalister från ANSA och Aftonbladet’s Jennifer Wegerup. Just Jennifer Wegerup var väldigt trevlig trevlig och efter att jag förklarat vem jag var så berättade hon om sitt jobb, att det är tidningen som vill ha henne utsänd i Italien på heltid för att följa Zlatan, “Jag är ingen stalker”, skrattade hon. Jennifer förklarade också att hon är neutral och inte supporter för något lag. Däremot, eftersom det är Milan hon följer och hennes jobb blir roligare och mer givande när Milan gör bra ifrån sig, är hon just nu nöjd då det går bra för dem. Just pressläktaren var allt annat än modern och stolarna var sjukt obekväma och Jennifer Wegerup klargjorde för mig att jag ska vara glad att jag ens har en internet uppkoppling när jag påpekade att den var sjukt seg då det inte fanns någon internet uppkoppling när hon följde Zlatan när han spelade i Inter. Men detta glömde man fort bort när lagen kom in och man fick se Curva Nord’s fantastiska tifo och Marseille-fansen började bränna av den ena bengalen och knallskottet efter den andra till en otrolig ljudkuliss från bägge lagens curvor.

Själva resultatet vart ju inte mycket att hurra för och det var med tunga steg som jag gick ner och mötte upp Domenico Fabbricini och Fabio Constantino från Fcinternews.it och slog följe med dom ner till Sala Stampa där man först fick lyssna på Claudio Ranieri’s bortförklaringar om hur Inter hade otur och sedan Didier Deschamps som var stolt som en tupp eller som min studiekamrat i England sa om Slaven Bilic efter att hans Kroatien besegrat England på Wembley som betydde att engelsmännen inte fick spela EM-slutspelet 2008, när BBC zoomade in honom: “look at him smiling, he is as happy as a pig in shite….”

Vänster: Ranieri lämnar presskonferensen, höger: En nöjd Deschamps 

Ungefär så bitter kände man sig när Deschamps förkunnade att de skulle fira segern med champagne. Men jag hade bestämt mig att inte ens en Giuventino skulle få förstöra den här dagen, då jag hade fått förverkliga flera barndomsdrömmar. 

By Nima Tavallaey Roodsari
Close

Subscribe

to our newsletter