I min bittra besvikelse över att inte kunna åka med på derybt på grund av skolan och i ett av mina få lägen av okontrollerbar spontanitet, så valde jag att boka en helg med Inter – Cesena tillsammans med en god vän. Det kan nog ha varit ett av de bättre besluten jag tagit i år, ur ett perspektiv i alla fall.
Jag och en härlig målning av Ronaldinho på väg till Meazza-stadion.
Ett eftermiddagsflyg med SwissAir från Arlanda. Ett underbart substitut till RyanAir. Att sitta på ett flygplan och att personalen kommer och ger dig mat och dryck, utan att sedan kräva sex euro för femton centiliter Coca-Cola. Hur som helst, efter en två timmars flygning så gick vi ner för en mellanlandning i Zürich. Schweiz är ett upp och nedvänt land. Där man kunde köpa en liter Jägermeister för 19 euro, vilket vi självklart gjorde. För att sedan bli brutalt rånad på 15 euro per Burger King-meny. Yttest udda upplevelser, ska gudarna veta. Efter ungefär tre timmar i Zürich så lyfte vi igen för en 45 minuters flygning till Malpensa och Milano.
Välincheckade på hotellet bad vi personalen rekommendera oss en bar någonstans i närheten av området där vi bodde. Ett hotell nära Piazza Firenze i Fiera Milano City. De sa att ingen bar där hade öppet vid 23.00 på en lördagkväll och att man vara tvungen att ta en taxi in till centrala stan. Givetvis trodde vi inte på detta och hittade ett ställe efter två minuters promenad. Om det finns en sak som gör dig lycklig efter en dags resande, konkandes på en tung axelremsväska, så är det en Birra Moretti. Vi slog oss ner i lugn och ro och dränkte oss själva i två pints glädje och rörde oss senare tillbaka till hotellet.
Jag och vår flaska Jägermeister
Efter att ha checkat in tog det väl cirka en kvart innan vi var ytterst nära att bli utslängda. Vi blandade ett par Redbull/Jägermeister och kopplade in Ipod-högtalarna och började ladda med att spela ”Pazza Inter” på hög volym från balkongen. Precis i Fiera Milano City, som kan räknas mer till Milan-territoriet än Inters. Knappt hinner Cambiasso börja på den tredje versen innan hotellreceptionisten rusar in i rummet (knackar inte) och drar ut sladden. Varefter han frågar mig om jag är dum i huvudet och vrålar att om vi stör något mer så ringer han polisen. Min diagnos är att han var Milanista och lite småstressad över ligasituationen. Jag hyser inget agg, eftersom vi kunde fortsätta representera Sverige med Kapten Röd och Labyrint i högtalarna. Så där satt man nyduschad i bara handduken i 24 graders värme framtill klockan fem på morgonen och bara drack groggar och umgicks med en vän. Ibland undrar jag om inte det slår vilken match som helst.
Match, ja. Dagen därpå hade vi planerat att se lite av Milanos kulturella sida. Istället såg vi mycket av vårt badrum på hotellet och bevittnade hur kuddarna såg ut i extrem inzoomning. Nattens drinkar hade tagit ut sin rätt medans vi sov och vi mådde väl… som Adrian Mutu efter en av hans party-kvällar och allt vad det innebär. Framåt halv två befann vi oss ändå utanför San Siro och observerade vad alla försäljare sålde ut. En mycket spännande observation var att man klistrat Forlans namn över förra säsongens Eto’o-tröjor och krängde dem som om det var den här säsongens hemmaställ. Fult, var namnet. Vi köpte oss varsin klassisk panini som man alltid äter utanför Giuseppe Meazza innan det är dags för match. Med en klockren timing så hann vi hitta våra platser på läktaren precis innan uppvärmningen skulle börja och jag tror nog aldrig att man riktigt vänjer sig vid känslan på Meazza. Jag tror och hoppas att jag aldrig ska kunna kliva in på läktaren och se planen utan att tänka: ”Wow.”
Att se Wesley Sneijder och de andra träna skott och börja skjuta in sig under uppvärmningen är alltid lika fascinerande och man förstår på ett helt annat sätt, hur fantastiskt duktiga och tekniska de här spelarna är.
Foto på Curva Nord innan avspark
Avspark och jublet stiger på arenan, alla vet vad den här matchen kan komma att betyda. Det var en riktigt bra match av Inter under den första halvleken och det var många chanser. Många chanser som Pazzini borde satt och det var så illa att till och med jag satt med resten av läktaren och skrek efter ett byte. Läktarsektionen ropade efter Il Principe när Romeo blåste av första halvleken med resultatet 0-0. Bara den lilla detaljen, kärleken för Diego Milito. Jag tror att det är svårt att förstå hur älskad han är bland Interfansen och hans storhet på arenan om man inte varit där för att höra jublet när han blir inbytt eller arena speakern läser upp hans namn. På samma sätt som det kan vara svårt att se Militos storhet som spelare på Tv-skärmen. När du kan följa honom med blicken så ser du hur avancerat rörelsemönstret är och hur han styr motståndarnas backlinje och pressar deras offsidefälla framåt och bakåt hela tiden. Hur han tar korta löpningar i djupled som öppnar upp så mycket yta för lagkamrater. Det är en anfallare i världsklass. Även Maicon är värdig att hylla efter matchen mot Cesena, han gjorde en insats som liknade hans gamla jag och varje gång han fick bollen ute på högerkanten så utmanade han och skapade farliga lägen.
Andra halvlek så kom matchen igång ännu mer och Inter fortsatte trycka på för ett ledningsmål, men Cesena som redan är klara för Serie B gav inte vika lätt och det var verkligen inte den matchbilden jag förväntat mig från Cesena. Jag hade väntat mig en låg backlinje och markeringar, allt för att bara hålla 0-0, men Cesena var spelsugna och bjöd upp till match och efter 52 minuters spel så kommer kallduschen genom Ceccarelli, bollen susar in bakom Luca Castellazzi. Jag tror aldrig jag sjunkit så djupt genom jorden under en Intermatch, möjligtvis när Brandao satte Marseilles vinnare i Champions League nu senast. Skulle jag nu få bevittna en av de helt sinnesrubbade förlusterna när som när vi får stryk av Novara hemma? Joel Obi gav mig svaret två minuter senare med ett litet turmål som ändrade matchbilden återigen. Inter fortsatte sin nya anfallsfotboll som vi inte sett sedan Leonardo tränade laget, om ens då. Med Milito på planen och en Mauro Zarate som dribblade på och gjorde rätt bra ifrån sig, och fick kröna matchen med att nicka in vinnaren efter att skotten haglat över Cesena-målet. Det är alltid dramatik när Inter spelar och att bevittna den från läktarplats är något som alla Interisti bör göra. Att nu få sitta ovanför och se hur Cesenas tränarstab blir utskickade av domaren och höra vrålet och visslingarna från bänken när Juventus-lånet Vincenzo Iaquinta för bollen för Cesena, är så mäktigt. På håll se hur eldarna brinner från Curva Nord och att slagsmål utbryter mellan fansen, detaljer som Tv-kamerorna missar. Att se hela arenan ställa sig upp och applådera när Wesley Sneijder blir utbytt, ett bevis på att folk inte glömt vilken stor spelare han är. Vrålet från arena speakern, “Pazza Inter” som sjungs för full hals. Det är viktiga detaljer i det som är bilden av Inter, och det borde inte missas.
Min vän Nico och jag innan matchen
Efter matchen drog vi direkt upp för en liten tur kring Doumo och Via Emmanuelle, alltid kul att titta på klockor och skor som är betydligt dyrare än sina livsbesparingar och bilen man kör hemma i Sverige. Snäppet roligare att gå in där iförda Intertröjor och se de smokingklädda ”Men In Black”-vakterna inne hos Prada och Louis Vitton bevaka varje steg med ett finger i örat. Därefter åkte vi t-banan upp till Corso Buenos Aires för att hitta någonstans att äta middag och förstod snabbt att mer eller mindre hela Milano stänger på söndagar, helt sinnessjukt och bisarrt. Inte konstigt att deras ekonomi kraschat. Vi lyckades dock hitta en restaurang som fortfarande var öppen och fick sätta tänderna i äkta vedungsbakade italienska pizzor. Ett antal hotellbarer senare så lyckades vi hitta den gamla spårvagnen från Via Tunisia tillbaka till Piazza Firenze. En spårvagn från 20-talet där inredningen utgörs till stor del av lackerat trä. Skakigt och med en massiv bullervolym längs hela resan, men det rekommenderas starkt ändå. Det känns lite som att vara tillbaka i ett Milano mellan världskrigen.
Sista dagen i Milano var ägnat åt shopping. Att gå längs Corso Buenos Aires är något av en upplevelse även det. Med välkända butiker som Hennes & Mauritz, men som har ett sortiment som sällan når Sverige, framtill obskyra italienska märken som man aldrig har hört talas om och en butik där allting ser ut som en blandning av tyg från bordsdukar och en östasiatisk Ed Hardy, gräsligt. Vad som verkligen bevisar att Italien är Italien är väl att det ligger lika många butiker för underkläder som det finns vanliga klädaffärer och de ligger nästintill vägg i vägg. Korsett efter korsett möter blicken då du försöker att inte glo alldeles för intresserat. Efter en shoppingsväng och lunch nära Stazione Centrale så begav vi oss mot Malpensa för flyget hem, med ett väldigt pressat schema. Snäppet mer pressat då flygbussen släppte av oss vid fel terminal och transferbussarna emellan terminalerna inte gick som de skulle. Det blev lite dramatik framåt slutet, men vi hann till sist på vårt flyg hem till Sverige.
Jag med Curva Nord bakom mig.
Nu står vi här, fyra lag på 55 poäng var och det är ren utslagningsfas. De laget som förlorar en match är mer eller mindre uträknade. Fortsätt följa resten av resereportagen, livebloggarna och allt annat här på SempreInter, för vi kommer följa med nästintill hela vägen till slutet.
