Vi har alla de speciella spelarna som betyder mer än andra. Vissa som inte går att sätta fingret på. Frågorna slutar aldrig och man tvingas motivera om och om igen varför just den spelaren ligger en nära kring hjärtat. Jag har till exempel en bekant som har Bayern Münchens Thomas Müller, som absolut favorit genom alla tider. Det är totalt oförståligt för mig, som ser honom som en genuint intetsägande spelare och motivering till varför hon gillar honom är ”Jag vet inte, det bara blev så.”
För mig ”bara blev det så” med Marco Materazzi och ingen kommer komma i närhet av honom. Även om Zanetti gör tusen matcher för Inter och Diego Milito vänder på steken och dunkar upp 16 mål till den här säsongen, så är Materazzi orörbar på toppen. Kanske kan inte ens jag sätta ord på varför, men jag är villig att ge det ett ordentligt försök.
Marco Materazzi, född den nittonde augusti 1973 i Lecce, längst ner i det sydöstra hörnet av Italien. Fantastiskt vacker plats. Son till Giuseppe Materazzi som spelade mittfältare i just US Lecce i hela sju år under 60- och 70-talet. Då Lecce visserligen spelade i Serie C. Oavsett så blev Giuseppe Materazzi ett namn som många Lecce-supportrar som var med då, lagt på minnet och uppskattar. Hans son Marco började sin professionella fotbollskarriär samma år som jag föddes, i Serie C-laget Marsala säsongen 1993/94. Detta med tjugo spelade matcher och fyra mål. 1995 skriver Materazzi på för dåvarande Serie-B-klubben AC Perugia, i Umbrien. Efter sin första säsong i Perugia var det dags för ett lån till Carpi i Serie C, samma säsong som Perugia gick upp i Serie A, för att sedan åka ur direkt. Efter sitt år i Carpi så köptes han loss av Everton i Premier League där han spelade tjugosju matcher och gjorde två mål, mer häpnadsväckande är nog att han, på dessa tjugosju matcher, lyckades bli utvisad fyra gånger under sin säsong i Everton. Det är inte för inget som Materazzi har sitt rykte om att vara en av de mest hårdförda fotbollspelarna i modern tid. Efter sin sejour i England så köptes han tillbaka av Perugia inför säsongen 1999/00, som då spelade i Serie A. En mycket speciell säsong där Lazio vann, enbart då Juventus förlorade mot Perugia i den avgörande omgången, men Perugia försvaret stängde Juventus ute och ett mål av Alessandro Calori gav Lazio (och dåvarande tränaren Sven-Göran Eriksson) Scudetton. Det var under denna säsong som Materazzi fick sitt stora genombrott och förtjänade sin startplats i Perugias backlinje. Säsongen därefter fortsatte succén och Marco Materazzi gjorde inte mindre än tolv mål för Perugia och slog då Serie A-rekordet för flest antal mål gjorde på en säsong av en försvarare. Ett rekord som ingen lyckats slå sedan dess. Den som kommit närmast sedan dess gjorde det säsongen 2006/07… också Marco Materazzi.
Tio miljoner euro. Tio miljoner euro betalade Massimo Moratti för mannen som skulle komma att bli en stor förebild för mig och min absoluta favoritspelare oavsett färg på tröjan. Det var en prisvärd värvning, med tanke på det Inter skulle komma att få utav av Materazzi under de tio åren han spenderade i Milano och den lojaliteten han visade för klubbens färger.
Kan någon av oss glömma finalmatchen mellan Italien och Frankrike i VM2006? Den enskilda matchen är ett ovärderligt stycke av modern fotbollshistoria och i få matcher har någon enskild spelare, varit så bidragande som individ, som Marco Materazzi. Tänkt som reserv när han togs ut av Marcelo Lippi till VM i Tyskland så blev han snabbt startman då Alessandro Nesta skadade sig i gruppspelet och var borta resten av mästerskapet. Mål av Materazzi, utvisningar och till sist ledde det hela framtill finalen. Det hela börjar med hur Materazzi kapar Flourent Malouda i straffområdet och domaren dömer straff. Zinedine Zidane smäller in straffen och det står 1-0 till Frankrike. Hur hämtar man bäst upp sig efter en sådan motgång i en VM-final? Materazzi gjorde det genom att jämna ut siffrorna genom att möta Andrea Pirlos hörna med pannan. Matrix gör 1-1 för Italien.
Därefter följer kontroversen som vi alla minns. Materazzi drar lite i Zinedine Zidanes tröja, Zidan provocerar och säger åt Materazzi att han ska få tröjan efter matchen. Materazzi svarar att han hellre tar Zidanes syster, och sen behövs inga fler ord egentligen. Zinedine Zidan skallar Materazzi och blir utvisad, på några få ödesdigra sekunder så blir Materazzi den mest hatade fotbollspelaren i hela Frankrike. Det hela slutar med en straffläggning. Materazzi gör sitt andra mål bakom Fabien Barthez i VM och Italien vinner med 5-3 på straffar.
Materazzi firar med italienska landslaget efter sitt mål i VM-finalen 2006
I Inter stod Marco Materazzi med klubben genom svåra perioder i början av 2000-talet då man knappt vann någonting. 6-0 i derbyt mot Milan 2000/01. Säsongen efter det så spelas en match mot Lazio, som vi väljer att inte tala om för att inte skrämma barnen då de ska sova. 2003 och 2004 blir lite bättre, men det är fortfarande inte på den nivån som en storklubb bör agera. Marco Materazzi är där alltjämt och för inte mycket ljud kring sig… inte mycket ljud, enligt Materazzis standard, i alla fall. Roberto Mancini tar som bekant över 2004/05 och då börjar det hela vända och titlarna börjar rasa in. I april 2007 så tar Inter emot Siena hemma på Giuseppe Meazza i ett avgörande för Scudetton. I den matchen gör Materazzi båda Inters mål i 2-1-matchen som gav Roberto Mancini andra scudetton i rad. Därefter fortsätter framgångarna för Inter och Materazzi genom slutet av 00-talet och man kröner det hela med en Champions League-titel i Madrid den 22:a maj 2010.
Spelstilen som Materazzi står för är en sådan stil som man som motståndarsupporter hatar, men när du har spelaren i ditt lag så är det svårt att hitta någon bättre. Det finns en hel del likheter mellan Marco Materazzi och nuvarande Juventus mittbacken Giorgio Chiellini. Det är hårdförda killar som inte drar sig för att drämma på en riktigt saftig tackling om möjligheten ges. Fult och hårt tjuvspel i vissa lägen och har absolut inget emot att ruffa lite extra. Samtidigt som det är en spelartyp som är väldigt provokativ och är gudomligt irriterande att möta. De som går på hårdast, men samtidigt inte är främmande för att filma och falla lätt när det behövs, samtidigt som man trycker till en liten kommentar när man får frisparken med sig. Det kan se vårdslöst, barbariskt och impulsivt ut när spelare som Materazzi och Chiellini spelar, men sanningen är att det finns mycket strategiska och taktiska aspekter i varenda tackling och huvudlös satsning som utförs. Ännu finns inte riktigt begreppet ”goon” inpräntat i fotbollen på samma sätt som det gör i den amerikanska hockeyn, men om det är någon man skulle kunna kalla för den italienska fotbollens ”goon” så är det Marco Materazzi.
Nog för att Materazzi fått långt mer kritik för sitt hårda spel än beröm, i ärlighetens namn. Jag minns specifikt en artikel i Expressen som publicerades i november 2005. Efter en match mellan Juventus och Inter där Zlatan drivit bollen och blivit brutalt kapad av Materazzi, och den tacklingen är inte att leka med. Rubriken i Expressen lyder ”Fotbolls-Italien sågar Materazzi – Ligans mest hatade.” Kanske var det även så, men jag tvivlar på att någon interisti delade det hatet, snarare ännu mer tacksamhet jämtemot Materazzi för att han avbryter ett farligt anfall på det sätt han är möjlig – Med fysisk kraft.
Men vet ni vad? Allt det där är värdelöst skitsnack. En obetydlig hög av avföring och i stort sett menlöst. Det är inte för Materazzis reslutat på planen som man gillar en spelare som honom. Det är de karaktäristiska dragen som gör honom till en spelare som man faller och fastnar för. Materazzi som spelare är inte heller det viktiga i sammanhanget, utan det är hans mentalitet, passion och livsglädje som höjer Inter till ytterligare en nivå. Bara att se Matrix stå och dirigera klacken efter att man har säkrat den femtonde scudetton .
[youtube id=”IbHm2zaUNsY ” width=”600″ height=”350″]
När Inter slår Milan i derbyt och Materazzi springer in från bänken och firar med resten av laget iklädd en Berlusconi-mask, återigen för att provocera. Under sitt sista år i klubben så sitter Matrix på bänken när lägger fjärdedomaren ifrån sig sin board på marken. Matrix får givetvis tag på den och knappar fram sitt nummer i ett försök att byta in sig själv, cirka sextio sekunder in i första halvlek. Där efter har vi de klassiska bilderna när Materazzi reser sig upp med skrik från ett bloddränkt ansikte då hans ögonbryn spruckit och blodet rinner från ögat och hela vägen ner på halsen, likväl så vill han fortsätta spela. För att inte nämna det gigantiska slagsmålet 2007 efter en Champions League-match mot Valencia där nästintill hela laget med startelvor, avbytare, tränare och alla ur båda lagens ledarstabbar är inblandade. David Navarro bryter bland annat näsbenet på Inters mittback Nicolas Burdisso med ett knytnävsslag och Inters reservmålvakt Francesco Toldo gör en otroligt snygg kroppsfint för att smita in i Valencias omklädningsrum efter matchen för att ge igen. Mitt i allt det här står det en Interspelare vid mittcirkeln och tackar domare och fans för att de kommit dit och för en god match. Marco Materazzi. Scenerna efter semifinalen mot Barcelona i Champions League då unge Mario Balotelli blir arg och sliter av sig sin tröja och Marco Materazzi är framme med två händer invirrade i Balotellis krage och nästintill lyfter honom från marken för att bevisa att man behandlar tröjan med större respekt än så. Materazzi är en supporter precis som vi som följt honom på TV och plats på arenan. Därför tycker vi om honom, för att man kan relatera till Materazzis supporteranda. Han sätter ett ansikte på de känslorna som vi som fans bär inom oss.
Rivolete Anche Questa? Behöver jag säga mer än så? Rivolete Anche Questa?
Materazzi iförd sin latexmask föreställande Silvio Berlusconi, omfamnad av Douglas Maicon.
Låt mig dra en kortare anekdot för att ge en liten bild av vad Materazzi står för i mina ögon. Sommaren 2007 köpte jag min första fotbollströja. Marco Materazzis hemmaställ är första fotbollströjan jag köpt på plats i Milano. Nyinsatt i laget var jag på semester med familjen i Italien och hamnade inte helt förvånande på San Siro och såg arenan och museet intill. Det var mitt första besök på den stora teatern som tar över 80.000 åskådare. Utanför arenan var det dock packat med försäljare som vanligt, oavsett om det är säsong eller inte och där köpte jag min första taskiga kopia av en Inter-tröja för tolv euro. Tolv euro, om det är en hundralapp jag spenderade där så tror jag aldrig att jag kommer kunna spendera en lika betydelsefull hundralapp någonsin igen. Tolv euro som kanske till och med var mer välspenderade än de tio miljonerna som Moratti la på att värva Materazzi. Noterbart är att jag vid det tillfället är helt ny inför den italienska fotbollen. Fjorton år gammal och håller på ett lag där Zlatan Ibrahimovic dominerar anfallet, och ändå valde jag hans namn och nummer åtta i mängden av alla tröjorna. Jag erkänner att Zlatans tröja var mitt mål när jag åkte dit, men när jag stod och valde så valde jag den italienske mittbacksklippan framför den svenske stjärnstrikern. Varför?
Det har jag faktiskt inte den blekaste aning om, trots att jag gärna skulle vilja förstå vad som gick igenom mina tankar då. Oavsett, jag ångrar det inte för en minut.
2008 så gick jag runt med samma Materazzi-tröja i Frankrike. Mannen som, enligt fransmännen, mördade VM-finalen 2006. Fransmän som skrek efter mig när det läste syndarens namn på min spinkiga fjortonåriga rygg. Att nu se sig själv med facit i hand och förstå vilken supporter man skulle växa till att bli. Så hade det varit värt att få stryk varje dag under den semestern vid Rivieran, så länge man fick bära Matrix namn på ryggen. Sedan dess har den billiga tolveuros-kopian av Marco Materazzi-tröjan hängt med på varenda idrottslektion genom hela högstadiet och gymnasiet, jag har burit den med hakan högt under varenda stormatch som man sett på åtskilliga O’learys-barer runt om i stan. Det är sjukt hur mycket vikt en människa kan lägga på en till synes obetydlig materiell sak. Man klurar ofta på vad man skulle rädda först om lägenheten skulle fatta eld, och min inramade Materazzi-tröja ligger nog högt upp på listan.
Min gamla Materazzi-tröja, inramade på väggen.
Det finns för mycket att nämna i en text, jag vet inte hur jag ska fånga enbart Materazzis Twitter-humor i en tillräckligt klarmålad språklig bild. Hans respons på kritik med svidande ironi blandat med en perfekt balans mellan arrogans och självdistans. Det skrivs till Matrix att han förtjänar en ”Zidane-skalle” varje dag. Materazzi svarar genom att skriva: ”Det tycker jag också, tänk dig hur många världsmästartitlar jag haft då.”
Materazzi var en del av en otroligt välspelande generation av italienska fotbollspelare. Alessandro Del Piero, Luca Toni, Gennaro Gattuso, Alessandro Nesta, Gianluca Zambrotta, Andrea Pirlo, Gianluigi Buffon, Fabio Cannavaro, Francesco Totti, Mauro Camoranesi, Simone Perotta, Filippo Inzhagi, Marco Materazzi och Fabio Grosso. När man nu ser dessa spelare falla av och gå långsamt nedåt i sina karriärer. Del Piero, Toni, Totti och Inzhagi är alla spelare som sitter undanstoppade på en bänk numera. Zambrotta, Nesta och Grosso är långt ifrån vad de en gång varit. Camoranesi är i Argentina och Cannavaro spelade i Dubai. När man ser detta så känns det så skönt att Materazzi inte spelar längre. Tänk smärtan att ha behövt se honom i en annan tröja. Queens Park Rangers? Men lägg ner, det skulle vara som Elvis sista shower i Las Vegas innan han dog och bara minnas tillbaka på hur fantastiskt det var när allting var som bäst. Queens Park Rangers? Sluta!
Därför, Materazzi är för mig mer än en spelare. Han är en livsstil, en dikt, en filosofi. ”Materazzismen” eller ”Hakuna Materata.” Allt som nämnts ovan flätas samman till en person. Bilderna från Madrid när José Mourinho hoppar ur sin bil och springer tillbaka och gråter över Materazzis axlar, jag klarar fortfarande inte av att se det. För mig har Materazzi blivit en förebild av anledningar som jag precis har gått igenom. Lojalitet och klubbkänsla. Rättfärdighet och en själ av vilja och passion. Detta är attribut som jag ser upp till, inte bara på en fotbollsplan. Egenskaper som kan utforma den typen av förebild som jag själv vill vara och det är drag hos en människa som man kan applicera på ett vardagligt liv. Jag tror att man oavsett ålder har behöver ha sådana typer av förebilder, även om man i övrigt inte har några överhängande likheter. Min exflickvän som utbildade sig till frisör brukade klippa mitt hår utifrån en modell av den frisyr som Materazzi hade under säsongen 2010/2011. Jag skrev helt enkelt ut en bild åt henne och bad henne att klippa mig som Matrix. Kanske är det något som bevisar att man på något plan skapar en idébild kring egenskaper man själv hoppas på att besitta, och om inte annat, uppnå. Vem vill inte kunna stå upp för saker som betyder mycket för en i livet, på samma sätt som Materazzi visat gång på gång hur han stått upp för Inter. Med bokstavligen blod, svett och tårar. På Materazzi arm har han tatuerat in “Lion” och ingen bär den bättre än Materazzi, med den själen av ett lejon som han visat upp för världen, både på och utanför planen. Det finns en anledning till att ramsan skrevs. “Tutti Pazzi Per Materazzi“. Det finns en anledning till varför vi ska vara galna för Materazzi och det är för att han var galen för oss. Det är inte mer än rätt att vi på läktarplats och framför TV:n minns vad han gjort för laget och visar vår uppskattning genom att just, vara galna för Materazzi.
När man blandar Materazzis egenskaper som spelare och person för Inter, och möter det med Materazzis utseende och utstrålning, så får du en människa som är omöjlig att tycka illa om, än mer omöjlig att någonsin glömma.
Glöm aldrig Marco ”Matrix” Materazzi.
