Det har sagt många gånger i år, det kommer sägas många gånger till och det kommer för alltid att vara lika sant. Inters fans, ledning och spelartrupp verkar vara eniga – Äntligen är den här säsongen slut.

Med rätta givetvis, vi har fått bevittna våra elva lejon på planen förvandlas till små apatiska kattungar och gå på knä i en mängd svidande förlust. Smisk av nykomlingarna Novara, som flyttades ner, två gånger. Novara vann tre matcher i år, två av dessa mot Inter. Vi fick se oss bli slaktade på Stade Olympico av Roma, som jag kommer minnas som den sämsta Intermatchen jag någonsin haft oturen att bevittna. En genuint gräslig insats från precis alla spelare, ingen skonas. 3-0 mot Bologna på hemmaplan i en match där inget gick vägen. Vi har blivit halshuggna av domaren Rocchi i en match mot Napoli som var skamlig för vad allt som italiensk fotboll står för. Gudarna ska veta att det är en vidrig domarinsats om till och med gentlemannen Massimo Moratti går ut och kritiserar inför pressen. Champions League-mötet mot Marseille, jag tänker inte ens röra vid det. Detta är en säsong då vi förlorat två gånger mot antagonisterna Juventus och fått se de tjuvaktiga Fiat-tvättarna ta hem titeln och sy fast sin tredje fiktiva stjärna på tröjan. Skador, avstängningar, misslyckade värvningar, sparkade tränare och bara allmänt ruttna spelarinsatser, tar det någonsin slut? Äntligen är den här säsongen slut!

Jag känner däremot inte så alls. Jag tycker att det är trist att säsongen är slut och att den slutade som den gjorde. Vi är alla medvetna om de motgångar och slag vi fått ta emot under det här året, men det har varit riktigt fina stunder också. Både för laget och för oss alla på personlig nivå. Jag har hunnit med två matcher på Giuseppe Meazza under den här säsongen, den första mot Fiorentina där Inter vinner med 2-0 efter ett klassmål av Pazzini och Nagatomo som ramlar in andra målet. Den andra mot Cesena i jakten på Champions Leauge-platsen. Att där få se vårt stående skämt Mauro ”Sexy_Zarate” Zarate bli matchhjälte med ett nickmål är väl också något att minnas. Vi har sett en Diego Milito som rest sig ur askan och återigen kommit in i det slaget han hade under trippelåret från 2010. Vi har fått se Inter slakta AC Milan i båda derbymötena. Återigen måste man nämna Milito, nog för att det här har varit en resultatmässigt kass säsong så är bilderna från hans mål i första mötet magiska och det väger upp en hel del. Bara den matchträffen nere på BG’s i Stockholm där man i ett svinkallt Sverige kan sjunga ”Chi non salta Rossonero” med ett 40 tal Interisti på Södermalm, är riktigt stort. Om vi fortsätter diskutera derbyn så behöver vi knappast nämna 4-2 vinsten i det senaste mötet. Jag undrar om inte alla matcher som varit så dåliga så man nästan stängt av TV:n glömdes bort när Maicon drar in sista målet mot Milan som slår spiken i kistan och så snyggt så att det är en klar kandidat till snyggast Intermålet för säsongen. Under säsongen har man fått möjligheter att knyta nya vänskapsband, öka sin förståelse i Inter och den italienska fotbollen och framför allt, man har fått se Inter 38 gånger i ligan. Första var hemmamatchen mot Chievo då jag första gången träffade en tjej som jag sedan skulle falla pladask för, jag vet dock att Thiago Motta gjorde matchens enda mål. Andra matchen var bortamötet mot Parma då jag spenderade tiden på min egen studentskiva, där behöver vi inte prata om resultatet.  Även fast vi har förlorat många matcher i och spelat riktigt dåligt i längre perioder. Trots att vi fått lida med värdelös taktik under Gian Piero Gasperini och fantastiskt tråkig fotboll under Claudio Ranieri, så har man ändå fått se Inter spela i varje match. Det är något speciellt att se spelarna gå ut på planen och det kan aldrig bli en negativ känsla där.

Unga spelare som Marco Faraoni, Andrea Poli och Joel Obi har fått chansen i laget och gjort bra ifrån sig och vi har ett Primavera-lag som vann NextGen-series och framtiden ser ljus ut för de norra delarna av Milano. Vi har fått se nya spelare som Fredy Guarin, Poli och Ricky Alvarez anlända och göra bra ifrån sig, samtidigt som vi sett gamla profiler som Javier Zanetti, Walter Samuel, Dejan Stankovic och Esteban Cambiasso slita som djur på planen för sitt Inter. Ivan Ramiro Cordoba tackas av efter säsongen, efter tolv år i Inter. En gigantisk spelare på sina 173 centimenter som lämnar Inter till stående ovationer från alla fans över hela världen.

Avslutningsvis bör man nämna Andrea Stramaccioni, ett hopp för Inters framtid som fått förtroendet från ledningen och som jag tror kommer kunna dra Inter in i nästa guldera. Den som lever får se och så länge Inter spelar så ska jag försöka se till att leva.

Nu, till alla läsare som följt med oss på SempreInter.com under den här säsongen. Vi har haft många motgångar med nedstängda facebooksidor och dylikt som motarbetat oss, men ni har stått troget vid vår sida och visat en lojalitet som vi kommer arbeta för evigt för att tacka för. Ni har bidragit till fina diskussioner under året och visat att passionen för Inter knappast försvinner när det går dåligt och SempreInter.com inte är några medgångssupportrar. Jag hoppas att alla följer med oss under vår mercatobevakning under sommaren och att vi sedan tar nästa säsong med storm – Tillsammans!

Tack till mina vänner Freddie och Nicolai för gott sällskap under årets Milano-tripper. Vi har bara börjat…

Slutligen, mina personliga tack till Nima Tavallaey Roodsari, Siavoush ”Palacio” Fallahi, Kujtim Spahija, Danny Hansen, Giuseppe ”Peppe” Di Dato, Andreas ”Il Pazzo” Jedraski, Matteo Pizzelli och Neven Ozegovic. Ni har varit grymma att jobba med under säsongen och att kalla er kollegor vore som en uppercut på näsan. Tack för den här säsongen, mina vänner!

Sist, men inte minst, stort tack till Axel Fridell för grymt samarbete med dina videos i år. Let’s keep it up, brosan.