93 minuter gångna och Interisti kunde jubla. Det går att gå an om domare, misstag, detaljer. Men låt oss bortse från det och fokusera på annat.
Låt oss fokusera på en 37 årig tränare. En liten snorunge i sällskapet av äldre tränare i Serie A. En som inte har gått den hårda vägen till att komma till Inters bänk. En som länge kallats en bortskämd pojkvasker som tagit en för snabb väg till den stora scenen. Samma man som ikväll visade stort mod och skickade ut sitt Inter med en offensiv tridente, det kunde bära eller brista. Efter tjugo sekunder såg det ut som att det skulle brista, tidningarna hade gjort klart sina rubriker om en naiv Stramaccioni som trodde han kunde spela med en offensiv tridente som inte jobbade hem.
Istället gjöt Stramaccioni in det mod i sina killar som behövdes, det mod som gjorde att grabbarna kunde prestera och hitta mod när allting var som mörkast. Curva Nord bad om att få en stark man av Moratti, mina damer och herrar vi har hittat honom i mister Stramaccioni. Jag sa det tidigare i veckan och jag säger det igen, om Inter på något sätt lyckas göra sig av med Stramaccioni innan kontraktstiden löper ut r det ett stort misslyckande, för det som händer ikväll är mångt och mycket hans förtjänst.
De pratade om argentinsk maffia, Cambiasso var slut, Brassarna mobbades ut och Milito jo han var inte Diego Milito, utan snarare “Diego Finito”. Stramaccioni har utgått från de spelare som ansågs vara slut och byggt något som kan ta oss långt. Vi ska inte prata ligatitel direkt, som Stramaccioni själv säger: “Min far sa alltid att man först skulle lära sig alfabetet, sedan orden, sedan meningarna, sedan fraserna”. Steg för steg, piano piano. Inter är bra, men det finns mycket att jobba på.
Det som gör en stolt som Interista en dag som denna. En kväll som denna, för tro mig vi är alltid stolta över våra färger och vårat lag. Det som är viktigast är att vi idag ser ett lag som vi kan identifiera oss med, som lider och som kämpar likt oss. Ett lag som i 90 minuter ger allt för att ta vinst, på hemmaplan, på bortaplan, på fortet Juventus Stadium. Överallt. Stramaccionis mannar ger 110% och lite till i 90 minuter och tillägg. Det är exakt vad vi har saknat. Man brukar sjunga “Noi vogliamo undici leoni” och det betyder att “Vi vill ha elva lejon, det var också vad vi fick ikväll.
En dag som denna går det såklart att peka ut hjältar. Det finns många som sticker ut. Jag finner dock inte ett intresse i att peka ut dem, ni vet alla vilka de är. Det jag vill göra är att tacka tränaren, spelarna, presidenten, supportrarna, allt och alla i Inter. Tack för att det var elva lejon på planen. Vi är på rätt väg, vi kan vara entusiastiska. Jag vet med mig att vi var många som grät glädjetårar ikväll, som kände gåshud ända upp till nacken. Som kramade om vänner, nära, okända. Som sprang ärovarv i vardagsrummet eller ute på krogen. För alla galenskaper vi har utsatts för, för alla galenskaper vi kommer utsättas för vill jag tacka.
Ett enda ord räcker för att sammanfatta denna kväll och insats: Grazie
