Terzo Tempo – E’ Nostro!

Ett litet “mästerverk” jag ritade ihop på jobbet i ostressad stund…

Man kan helt enkelt inte bara hata Juventus… Jo, det kan man, det är precis det enda jag känner för Juventus. Juventus är i min ordbok, ett superlativ för varenda negativt laddat ord som mänskligheten någonsin bevittnat. Men trots detta avsmak och hat så kan det trots allt uppbringa positiva aspekter. Idag slog vi dem rättvist och på ett sätt som bara ”Pazza Inter” kan. Vi har slagit dem på planen, vi har slagit dem utanför planen. Vi fans har bevisat att vår kärlek är starkare än deras. Stramaccioni vrålade ”E’ Vostro” efter derbyt mot Milan, men idag kan jag säga; ”E’ Nostro!”

Men låt oss först skriftligt valsa igenom mitt hat för Juventus och vad det ligger i grund för. 2006 började jag följa Inters matcher på Tv:n hemma och fattade tycke för färgen på tröjorna, det kompletta spelet och, efter lite påläsning, lagets historia. Inte långt efter förstod man rivaliteten som ligger som ett svart moln mellan Inter och Juventus. En rivalitet som sedan eskalerat och är nu en av Europas mest laddade. Varför hatar vi då Juventus så mycket? Vi skulle kunna diskutera Calciopoli och allt däromkring, men det skulle ta flera dygn. Låt mig förklara detta på ett personligt plan.

Det handlar egentligen inte om hatet mot Juventus lika mycket som kärleken till Inter. Inter har varit en så essentiell del i under min tonår och Gud vet att jag behövde det. Inter som fenomen symboliserar allt detta för mig. Inter är anledning till att jag kom nära min vän som jag nu delar en lägenhet tillsammans. Inter har gett mig några av de lyckligaste minnena i mitt liv. Inter är det som kan plocka upp mig när veckan känns som den värsta hittills. Inter har gett mig mängder av timmar av kvalitetstid med min farsa. Helt otroligt hur så mycket Inter har gett mig, så mycket att Inter nu är en del av mig. Så för att summera detta, om någon hatar Inter så som Juventini gör, så hatar dem också mig som person och människa… och då hatar jag dem, simple as that.

Då till matchen, denna historiska match som för alltid kommer bli känd som den dagen då Inter tog Juventus oskuld på Juventus Stadium. Trots att allting är som vanligt. Juventus inleder matchen med att göra sitt så kallade ”mål” med en Kwadwo Asamoah som står tre-fyra meter offside och slår en passning som kräket av alla kräk Arturo Vidal slår in i öppet mål. Att Tagliavento och Orosato inte är lika banlysta från fotboll som Grande Luciano Moggi själv, övergår mitt förstånd. Men trots att Juventus kom till matchen med fjorton spelare så var det ändå inte tillräckligt för att hålla ifrån de elva lejonen som slet som djur på planen för att inte falla för Juventus tryck och som de gjorde det.

Diego Milito må göra två mål och återigen bevisa sig själv som en av de största i Inter genom alla tider. Han är en historisk målskytt som sköt Inter till trippeln under 2010. Han har gjort hattrick mot Milan och nu har han också sänkt Juventus och satt ett rappt slut för deras fyrtionio matcher långa segersvit på hemmaplan. Milito är mer än en fotbollsspelare, han är mer än en människa. Han är en ikon, ett koncept och totempålen för Inters storhet. Det finns bara en ”Il Principe” och jag är oändligt glad över att ha fått bevittna hans tid i Inter under min levnadstid. Diego Milito må göra två mål, men matchens mest framstående man är idag Walter Gargano som verkligen inte gav upp i en enda duell och sprang som en gasell under hela matchen för att vinna varenda boll. I övrigt är det svårt att lyfta fram en spelare framför någon annan. Alla gjorde sitt jobb och de bevisade varför vi älskar dem. Samuel, Ranocchia och Juan plockade bort Giovinco och framför allt Vucinic som man inte såg skymten av förrän han byttes ut, och vad skulle då wienerbrödet Niklas Bendtner hitta på? Mittfältet med Cambiasso, Gargano och Guarin gjorde att Pirlo inte såg ut som så mycket mer än en hemlös man i fängelseuniform. Nagatomo sprang ihjäl Stephan Liechstiener som borde varit utvisad, men vad gör det egentligen? Chiellini och Bonocci må vara bra försvarare, men Rodrigo och Palacio behöver mer än ett par backar på sig för att det inte ska rassla i nätmaskerna bakom Gigi Bufffon. Inter hade otur, Inter hade domarna emot sig redan från start och ändå vinner vi. Det är en tämligen enkel slutsats att dra. Vi är det bättre laget!

Den här kvällen har skapat minnen. Det är kvällar som den här som får folk som inte fattar vitsen med fotboll att inse vad det betyder för oss supportrar. Firandet och sångerna och den totala glädjen. Det tar jag med mig efter ikväll. Jag kommer leva gott på det här kommande vecka. Matchen mellan Juventus och Inter den 3:e november är en match jag kommer berätta om för mina barn en vacker dag. Det kommer vara en av dem historiska matcherna som jag kommer vara stolt över att ha bevittnat. Det här är ingen vanlig seger, det är något så mycket mer. Det här är vad fotboll handlar om. Skrika tillsammans med vänner, fira och skrika som om ingen kunde se dig. Att för ett par korta ögonblick totalt släppa på alla hämningar och låt glädjeruset pulsera ut genom din kropp. Det här är fotboll, det här är ”Il Calcio” – Det här är Inter!

Till alla Juventini där ute. Ta eran Conte, ta era soldater, ta era “trente sul campo”, ta Calciopoli, ta Moggi, ta Angelli, ta eran 47,48,49 och kör upp det, med passion och beslutsamhet, i röven. Inget vaselin. För eran 49:a blev nyss en nolla!

Slutligen vill jag ge ett gigantiskt tack till min vapendragare och bäste vän Nicolai Vasic som stod mig genom matchen. Till Matteo Pizzelli som skrek tills han var rödare än Conte när Diego Milito får en väldigt enkel straff och som sjöng igång hela baren i Gamla Stan. Till Jordanos Embaye från redaktionen som visade ett sant Inter-hjärta. Samt Mia Bergman och de tre italienska männen som vi träffade där. Tack för en underbar kväll!