Kanske finns där ingen tydligare insyn i det italienska samhället än att sitta på en fotbollsarena. Att ta sin plats på Giuseppe Meazzas läktare och lyssnar på folket omkring sig. Alla män och kvinnor i alla åldrar från sju till sjuttio år och hur det reagerar på vad som sker ner på planen. Passionen, hatet mot domaren, hånet mot motståndarna, hur en hel långsida kan följa med i ramsor som skanderas ut ifrån Curva Nord. Rasismen, jag minns specifikt mannen bakom mig som benämnde Fredy Guarin, Alvaro Periera och MacDonald Mariga som ”Le Tre Negri.” Oavsett vart man står ekonomiskt, politiskt eller moraliskt så kan man inte göra annat än se förbi alla meningsskiljaktigheter för där har alla en och samma nämnare. Inter.

En spontanbestämd resa mellan mig och min reskamrat Amanda som en onsdag bara bestämde oss för att boka en helgtripp till Milano och matchen mellan Inter och Palermo. Den femte gången för mig i Milano. Efter en ovanligt odramatisk flygtur på lördagsmorgonen med RyanAir för att vara mig så kunde vi checka in på Roxy Hotel på Via Bixio Nino nära Porta Venezia strax innan tolv på förmiddagen. Efter en snabb Panini-lunch vid Via Tunisia så tog vi en redig promenad ner till Piazza Doumo för att leta upp Solo Inter-Store och köpa biljetter till matchen dagen efter. För alla som inte har varit i Inters officiella supporterbutik Solo Inter-Store så kan berätta att det är ett helt fantastiskt ställe. Vi talar om hela Inters historia samlat i bilder och merchandise på två våningar. Bilder på alla ifrån Giacinto Facchetti till Sandro Mazzola till Peppe Prisco, Angelo Moratti, Hernan Crespo, Zlatan Ibrahimovic, Ronaldo, Nacka Skoglund och Javier Zanetti. Alla som gjort skillnaden för Inter finns där förevigade på väggarna. Där kan man också köpa biljetterna till Inters matcher. En mycket fin bekvämlighet då det är betydligt billigare än att köpa från ett bolag hemma och man behöver inte heller vallfärda ut till arenan för att köpa en biljett. Vi fick betala 37 euro för min biljett för en plats på andra ring precis bredvid Curva Nord. Amandas kostade inte mer än 27, för er som inte vet om det redan kan jag informera att det är billigare för kvinnor att gå på fotboll i Milano. Av förståeliga skäl, vi vet alla att grabbar håller sig lite i skinnet när det är kvinnofolk i närheten.


På Solo Inter-store

Därefter vankades ett besök i gallerian Vittorio Emanuele precis bredvid Il Doumo. Den fantastiska katedralen som är ett landmärke för Milano och Italien, ett bygge som tog 500 år att skapa och den gigantiska Madonnan på toppen i rent guld. Jag har alltid känt mig hemma i Milano, staden känns för mig som Stockholm. Ett Stockholm på glamoursteroider, allt är som Stockholm fast så mycket vräkigare, större, bättre och vackrare. Middag åts på en liten restaurang vid namn Sabatini på Corso Buenos Aires, ett helt fantastiskt ställe med otroligt bra mat med en specialitet på skaldjur, trevlig personal och mycket relativt asrimliga priser. Har ni väggarna förbi under shoppingturen längs Corso Buenos Aires så rekommenderar jag starkt Sabatini.



Träffade på gamle Roberto Baggio på en vägg på väg mot Meazza

Dagen efter var det framför allt matchen det handlade om. Vi anlände tidigt till arenan så det fanns ordentligt med tid att strosa runt utanför arena och stirra på alla försäljare och mängden människor klädda i blåsvarta tröjor, men mössor, vantar, jackor och halsdukar i Inters färger. Några ”Rosaneri” syntes inte till någonstans. En spektakulär match var det sannerligen inte, men om kvalitén på planen inte alltid är garanterad så ska det mycket till innan Curva Nord sviker inför en ligamatch. En fullsatt klack som sjöng genom hela matchen och Curva-Capos som stod i bar överkropp i drygt sex graders värme. Första matchen (inte bara i Milano, första fotbollsmatchen på plats någonsin) för min reskamrat som häpnades, som vi alla gjorde och fortfarande gör, över San Siros storlek och den magiska stämningen som byggs upp på läktarplats. Att sitta precis ovanför Diego Milito under första halvlek var något extra. Han bevisade återigen vilken fantastisk forward han är och han gav inte Palermoförsvaret chans till ett enda andetag. Ständiga löpningar och hittade mängder med möjligheter och öppna luckor, men passningarna kom aldrig. En mycket frustrerad ”Il Principe” gick ut i halvtid med armar som uppgivet slogs ut i luften. Inter spelade inte dåligt, utan hade bara problem med den absoluta spetsen, men lyckligtvis så kunde Santiago Garcia i Palermo stötta in bollen i egen kasse till San Siros stora jubel.
”Grazie, Garcia, Grazie!” utbröt den äldre damen bakom oss på läktaren som stod upp och hånfullt applåderade Palermos misstag. Ett misstag som i sin tur kanske inte var den roligaste avslutningen på en match, men det håller min svit på fyra matcher i Milano och fyra vinster för Inter när jag varit där. Helt fantastiskt. Tre poäng är tre poäng.


Jag och Amanda på Meazza

Efter matchen mötte vi upp Danny Hansen från redaktionen på en bar vid namn Santa Monika i närheten av Piazza Doumo för ett par Moretti. Alltid kul att kunna analysera och skoja om en match tillsammans med någon man jobbat med länge, men aldrig fått möjligheten att träffa.

Milano är aldrig detsamma när man är där. Det finns alltid nya saker att upptäcka och uppleva. På samma sätt så tror jag aldrig att jag kommer kunna undgå att överväldigas av Meazzas storlek och hur stor fotbollen faktiskt är i staden. Vilken genomslagskraft Inter har och hur fotbollen där influerar livet varje dag.