Ring då, klockhelvete! 2013 kan inte komma fort nog. Man ser framemot det nya året minst lika mycket som man gjorde förra året, fast denna gång är det aningen annorlunda. I årskiftet mellan 2011 och 2012 så ville man bara glömma allt som varit och hoppas på ett bättre år. Inför 2013s start så vill jag mest att vi bara ska komma igång igen. Den första halvan av den här säsongen har varit bra och mycket lovande för framtiden. Troligen det bästa Inter vi har sett sedan Mourinhos tid. 2012 har passerat. Allt nojande över att vi skulle gått under pågrund av Mayakalendern har lagt sig och Inter har i mina ögon gjort en mycket stark säsong så här långt med många fina minnen att ta med sig från 2012, något som jag tänkt summera nu.


Färgade håret blått och svart efter segern mot Juve, värt att minnas.

Som sagt, många fina minnen. Under 2012 har vi fått bevittna på stycken derbyn mot Milan där vi gått segrande ut. Nu senast under en ångestladdad match med spel i Inters straffområde i precis 90 minuter. Trots det höll Interspelarnas psyke hela vägen och man slog Milan med 1-0. Innan dess så var det den legendariska avslutning mot Milan i en av de mest spännande matcherna under 2012 där Inter slutligen vinner med 4-2 efter straffar åt båda hållen, mängder av kort, missade lägen och domartabbar. Ett hattrick av Milito och slutligen Douglas Maicons kanon som smattrade i ribban innan den studsade in i det bortre krysset.
[youtube id=”PKNQeLCdY3s” width=”600″ height=”350″]

Förutom det så fick vi också under detta år kanske bevittna det härliaste sedan trippeln. Att slå Juventus. På Juventus Stadium… med besked. Där hade vi ingen defensiv och tråkig försvarsmatch. Där var det sannerligen ett Inter på topp som reste sig till nya höjder och gav den gamla damen en hård spark över lårbenshalsen som gjorde rejäl skada. Den lårbenshalsfrakturen kommer föralltid finnas med i den gamla damen sjukhusjournal. Trots Juventus mål som görs på en halv kommun offside så spelar deras korrupta fördelar ingen roll längre, eftersom vi inte förväntar oss något annat och att man numera vet att man måste kämpa dubbelt så hårt för att rubba ett sådant lag. Men vi gjorde det och vi gjorde det med stil.
[youtube id=”lvchzejil6g” width=”600″ height=”350″]

Tänk alla nya spelare som vi fått lära känna under året. Visserligen har vi sagt adjö till många också under 2012, inte mindre än 18 stycken har Corriere dello Sport räknat det till, däremot håller ersättarna högsta nivå. Att se Julio Cesar lämna gjorde nog ont i oss alla, men jag tror inte heller att någon kan ha undgått att förälska sig i Samir Handanovic. Målvakten som i Inter jobbade sig till högst räddningsprocent av alla i Europa, och skryter inte om det, gör inte ett ljud av sig. Kallare än en isbjörns pungkulor. För att inte tala om allas våran Antonio ”Il Cassanata” Cassano som äntligen verkar ha hittat ett hem i Inter. Att äntligen få se honom i Intertröjan, efter alla gånger man beundrat honom i Sampdoria, hatat honom i Milan och köpt honom i Karriärläget i FIFA mängder av gånger. Nu är det inte Tvspel, nu är Cassano på plats och har en blåsvart tröja med nummer 99 på ryggen och det känns som att ”Pazza Inter” är tillbaka efter avsaknaden av Materazzi och Mario Balotelli. Ytterligare ett nyförvärv som gjort sig så viktig i Inter är Fredy Guarin. Colombianen som har personifierat råstyrka och som jag tror kan komma att bli Inters motsvarighet på Arturo Vidal eller Kevin Prince Boateng. Mycket kritik har han fått inledningsvis för sitt stundtals riktigt bedrövliga passningsspel. Men den grintan som Guarin visar på planen sprider sig runt hans lagkamrater och Guarin har börjat få samma effekt på sina lagkamrater som Zanetti tidigare haft som trademark. En spelare vars insatser kan få medspelare att höja sig över skyarna, är obeskrivligt viktig. Pånyttfödelse för spelare som Ranocchia och Yuto Nagatomo som förra året fick ta oförtjänt mycket skit från fansen världen över. Dessa två har ni istället vänt på nyårsoxfilén och istället för att vara alls hackkyckling så har de nu tagit ledande roller i laget som nyckelspelare. Ett sista nyförvärv som jag måste få mysa lite med är Juan Jesus. Ack så viktig han har blivit och vilken spelare! Helt fantastisk på planen och otrolig hög nivå för sin unga ålder. Juan har själv sagt att han vill stanna i Inter i många år och göra sig ett namn och jag ber till Gud och högre makter att det är sant, för om han inte verkligen vill stanna så tror jag mycket väl att PSG kan dyka upp i sommar med en hockeytrunk med 30 miljoner euro i.

Stramaccioni har sannerligen fått slå sig till ro i Inter och det är mycket positivt för alla inblandade. Det verkar som att vi äntligen, efter den långa karusellen med tränare som fått gå, har hittat stabilitet och någon som verkligen är rätt man för att leda Inters nya projekt framåt. Att Inter äntligen har skrivit in Mourinho i historieboken och inte drömmer om att han ska återvända. Detta är mycket hälsosamt för både ledare, spelare och framför allt Stramaccioni.

Mitt personliga år med Inter har varit ett av de bättre likväl. Jag har hunnit med två matcher på San Siro under 2012. Första under förra säsongen, matchen mellan Inter och Cesena tillsammans med min nuvarande rumskompis Nico. En 2-1 seger för Inter där man bland annat fick se Sexy_Zarate nicka in ett segermål. En speciell resa där man fick möjligheten att verkligen komma närmare en vän. Vilket jag också fick göra på nästa resa till matchen mellan Inter och Palermo i december, vinst på ett självmål. Kanske inte det roligaste någonsin. Då åkte jag med min vän Amanda och även där fick man en möjlighet att lära känna och komma närmare en annan människa. Och folk säger att fotboll bara är en sport? The fools..


Jag och Amanda på Meazza innan Palermo-matchen.

Slutligen, ett stort tack för det här året till mina vänner och kollegor Siavoush Fallahi, min personliga telefonguide i Milano. Danny Hansen, nästa Moretti blir efter att Inter krossat Milan i derbyt. Kujtim Spahija, vars efternamn jag nu lärt mig stava, vem vet nästa år kanske jag kan uttala det också. Nima Tavallaey, min vän, mentor och alldeles egna klagomur. Matteo Pizzelli, ingen kan göra kullerbytor i Gamla Stan som du. Inte heller att förglömmas, Rågsveds drottning Jordanos Embaye!
Tack för ett strålande år och nästa år tar vi det längre än någon någonsin gjort förut.

Också ett stort tack till Amanda, Freddie, Philip, Nico och mannen som ligger bakom att jag nu sitter och skriver det här, Arian. Inter är fantastiskt, men ni gör det till ren kärlek!


En tequila-shot med vänner efter derbyvinsten mot Milan med 4-2.

Sist, men absolut inte minst, tack till alla er läsare som gör allt det här möjligt för oss. Ni har försett oss med en plattform där vi kan få utveckla vårt skrivande och gör det vi älskar. Trots det finns inte ord att beskriva hur mycket det betyder.


Grazie Mille!