Inter är ett lag fyllt av stora profiler och spelare som skrivit fotbollshistoria i Inters tröja. Många finns det som har charmat oss genom åren, men för alla oss fans så finns det alltid en specifik spelare som har betytt speciellt mycket. Det här är våra motiveringar till varför just våra favoriter blivit just favoriter. Vi är självfallet nyfikna på att få ta del av era tankar!

Hampus Kärki:
Min favorit är tveklöst Marco “Matrix” Materazzi. Han är fanbärare av Inter och han har bevisat sig själv lika mycket som supporter som spelare. Materazzi har visat upp sig som en supporter när han står i kurvan och sjunger med vanlig folk. Självklart har Matrix också bevisat sig vara en spelare av världsklass på planen, vilket är svårt att diskutera med tanke på att han har vunnit allt. Tio år med Inter har resulterat i ett antal Scudetti, Coppa Italia-titlar och inte minst en Champions League-titel, för att inte nämna en VM-seger från 2006 för att höja honom på en internationell nivå också. För mig är Materazzi ledljuset i allt som är Inter. Han kanske inte är den mest sympatiske eller mest politiskt korrekte, men han gör vad som helst för Inter och så länge det är för Inters bästa så lägger inte Materazzi några fingrar emellan när det gäller att trycka in en ordentlig tackling på planen, eller att trycka till någon annan på Twitter. Grande Matrix.
Vill du ha min fulla redogörelse över varför jag avgudar Materazzi så finns den att läsa här:
https://sempreinter.com/il-leone-nerazurro-for-marco-materazzi/

Siavoush “Sia” Fallahi:
I den generation av Interisti som kom tillsammans med Ronaldo fenomenet finns det många spelare som kanske hamnade i brassens skugga. En av de spelarna är Ivan Zamorano. I en tid där Ronaldo är en väldigt stor idol för många fortfarande glöms ofta hur han behandlade Inter och inte minst Massimo Moratti. Det är därför, Ivan Zamorano har betytt väldigt mycket för mig. Hans betydelse, blir ännu starkare med tanke på de spelare som Ibra, Motta och senast Muntari som efter att de lämnat Inter har snackat mycket illa om Inter. Eller varför inte svikaren Lucio, jag undrar om de här spelarna känner till Zamorano.

Zamorano var en spelare som på planen gav blod, svett och tårar för Inter. En som på riktigt visade sin kärlek. En som älskade svart och blått och en som snabbt blev fansens favorit. Av Curva Nord kallades han “Il Guerriero”, krigaren. Han stångade sig blodig mot alla backlinjer. Zamorano är en vars tårar rann ned för kinden när han lämnade Inter och en som fortfarande älskar klubben av hela sitt hjärta. I den moderna fotbollen hoppas jag att det fanns fler som dig, Ivan “Bam Bam” Zamorano.

Se hans avsked:

Danny Hansen

För mig finns det flera favoriter. Jag älskar Marco Materazzi av precis samma anledningar som Hampus gör det. Han kämpade för Inter på planen och fortsätter att göra det utanför. Jag älskar Javier Zanetti för allt han gjort, allt han gör och allt han kommer att göra. Förklaringar är egentligen överflödiga. Min stora favorit är dock en annan spelare, en spelare som inte på långa vägar vann det antal titlar tidigare nämnda legender vunnit, men som ändå bidrog till att jag blev interista en vinterdag 1988: Nicola Berti.

Nicola Berti kom till Inter inför den fantastiska säsongen 1988/89, en säsong som jag bara minns från december och framåt eftersom jag började följa Inter först efter derbysegern i december 1988. För mig var Nicola Berti  en grovarbetare som alltid sprang mer än de flesta och, trots att han inte gjorde flest mål (41 mål på 311 matcher), alltid visade en enorm stolthet över att bära Inters tröja. Han representerade Inter under en period då Inter, bortsett från Scudetton 1988/89 och tre vinster i UEFA-Cupen, inte direkt prenumererade på titlar. Ändå var han stolt över att vara en Interspelare och yttrade efter en derbyförlust 1991 de fantastiska orden: ”Meglio sconfitti che milanisti” (hellre förlorare än milanisti).

Nicola Berti är än idag, precis som Materazzi, en hängiven Interista som ofta går ser matcher på Meazza och talar väl om Inter. Il Cavallo Pazzo kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt Interhjärta. Min hyllningstext till Nicola Berti finns att läsa här.

Jordanos Jordi Embaye

Jag blev Interista under säsongen 2010/2011, jag har dock följt Inter tidigare då jag är uppväxt med en Interista. Om jag ska välja en spelare från denna period blir det utan tvekan Dejan Stankovic. Deki imponerade på mig när jag såg han live, vilken kämparglöd han hade på plan och deusstom bjöd han på hattrick. Dock har jag en annan spelare som min absoluta favorit och det är Luís Figo, jag har alltid varit ett stort fan av han. Han var en grym spelare som bemästrade både de fysiska och tekniska färdigheterna.
Figo seplade i Inter mellan 2005-2009 och samtliga säsonger kammade Inter hem Scudetti. Han spelade sin allra sista match hemma på San Siro mot Atlanta och efter matchen blev han intervjuad och delade med sig av dessa fina ord: “Jag lämnar fotbollen men inte Inter. Jag hoppas på att kunna hjälpa denna klubb att bli ännu bättre. Jag kommer definitivt arbeta för Inters styrelse. Jag föreställde mig aldrig att jag skulle stanna här under så lång tid. Jag kommer aldrig glömma den kärlek som jag fått sedan min första dag i Inter från mina lagkamrater och president Massimo Moratti”. Figo har ett stort hjärta och det syntes inte minst när han stod vid sidlinjerna när Inter vann Champions League den 22 maj 2010.

Kujtim Spahija

Kejsaren Adriano Leite Ribeiro!

Jag är svag för spelare från Brasilien, och Adriano var inget undantag. Det var inte fotbollsspelaren Adriano jag föll för, utan människan Adriano. Hans historia, hans leende, hans personlighet, hans ödmjukhet och hans lojalitet fick många på fall. Och hans fysik förbryllade alla, ett monster med världens största hjärta.

Adriano kom till Inter 2001 som 19-åring och samma månad debuterade han i Intertröjan i en träningsmatch mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Det tog inte lång tid innan han blev rubrikernas man. En frispark, en bomb, en explosion i 170km i timmen, och mål. Ett frisparksmål som fick många Interisti att drömma.

”Jag drömde om att göra ett fint mål, men målet igår var till och med finare” sa han efter matchen.  Namnet Adriano Leite Ribeiro var på allas läppar och median i Spanien applåderade och hyllade den ”nya Ronaldo”.

Se målet:

Ett barn från favelan i Brasilien, bland fattigdom, hustak av kartonger och barn som lekte med vapen i tioårsåldern. Men Adriano hade en dröm, en dröm om att få bli en fotbollsspelare, en dröm om att kunna köpa ett hus till sina föräldrar.

Adriano hade många höga toppar och djupa dalar under sina åtta år i klubben.  Mål efter mål, priser efter priser,  från att bli den bästa utländska spelaren till Gentleman Award och till att bli nominerad till Ballon d’Or.”  Det fick Adriano att snabbt bli en eftertraktad spelare och storklubben Real Madrid var ständigt efter honom, men Adriano ville stanna i Inter, han ville vinna med Inter och under sin karriär upprepade han flertals gånger orden ”Inter är mitt hem. Jag vill stanna och vinna med Inter.”

Adriano var alltid full av glädje och lycka när han spelade fotboll. Det var hans sätt att spela fotboll. Och han hade inga tendenser att överge Inters färger.

År 2004 går hans far bort, hans närmaste vän. En tragisk händelse som tog hårt på honom, väldigt hårt. I augusti samma år, efter ett mål, pekar han mot himlen till minne av sin far. En vacker syn på fotbollsplanen som fick Moratti, Facchetti och alla fotbollsälskare att bli rörda.

Adriano kämpade på och mellan 11 juli 2004 och 29 juni 2005 hade han totalt gjort  makalösa 42 mål för Inter och landslaget. År 2005 vann han priset ” ‘Luci di Ribalta” med motiveringen: “En mästare som under sin karriär utmärkt sig både på och utanför plan för sin styrka, mod, integritet och rättvisa. Han har inte bara vunnit respekten hos Intersupporterna, utan har även förtjänat titeln “Kejsaren”.

Adriano var alltid glad, en av de viktigaste egenskaperna i livet. Med med tiden försvann hans leende, och han gjorde allt på planen för att inte bli hatad. Han började gå upp i vikt,  missade flyg, började komma försent till träningarna och festade. Trots det såg Mancini  Adriano som ledaren i laget, men man rök ofta ihop och anfallaren fick inte röra fotbollsplanen lika ofta som innan. Adriano började förlora respekten hos många Interälskare för sina handlingar, och respekten gick för många över till hat, men jag tillhörde aldrig den här gruppen, kärleken var för stor för Adriano och kärleken fick mig istället att gå hårt mot Mancini för sina beslut. Kanske hade jag fel, och visst är kärleken blind ibland?

Jag minns att Adriano hade en niomånaders tuff period. Skador och mållösa matcher under en lång tid, men den 23 december 2006 mot Atalanta kom äntligen det efterlängtade målet och han firade som aldrig förr(se bild). Ett mål som fick mitt och många hjärtan att äntligen le. Men Adriano kom aldrig tillbaka till sitt riktiga jag, inte ens tränaren och psykologen Mourinho fick ordning på honom och den 24 April 2009 meddelade klubbens hemsida att man går skilda vägar och tackade honom för sina 74 mål i Intertröjan.

Han flyttade till Brasilien och inte blev det bättre där. En dag bestämde jag mig för att söka efter hans namn på Youtube, lite klick här och där kom jag fram till ett klipp på honom där han intervjuades i Brasilien, på portugisiska. Flera minuters lång intervju, jag kollade på hela klippet utan att förstå ett ord, men hans tårar under intervjun fick mig att förstå tillräckligt. Och tillsammans grät vi.