Tillbakablick: Säsongen 2011/12 “Un’annata No”

Säsongen 2011/12 är avslutad.. Äntligen!

Nu har det gått lite drygt två veckor sedan Inter avslutade säsongen 2011/12 med en match mot Lazio på Stadio Olimpico i Rom. En match som ganska snart tappade alla spänning och betydelse i och med att både Napoli och Udinese gjorde det de förväntades göra i sina matcher. Inter hamnade till slut sexa i tabellen vilket är den sämsta placeringen sedan åttonde platsen 1998/99 och det innebär att Inter inte kommer att delta i Champions League för första gången sedan 2001/02. Helt utan spel i Europa blir dock inte klubben under kommande säsong då man kvalificerat sig för play off till Europa League. Det är nu hög tid att göra en tillbakablick på denna märkliga säsong som gentlemannen Claudio Ranieri flera gånger kallade “un’annata no”.

För ungefär ett år sedan var stämningen i Inter annorlunda. Inter hade slutat tvåa i Serie A efter att ha tappat titeln under en mardrömsvecka i början av april då laget först förlorade ett väldigt avgörande Derby della Madonnina med 0-3 för att sedan omöjliggöra ett avancemang i Champions League genom oförklarliga 2-5 hemma mot Schalke 04. Trots denna hemska vecka verkade det ändå som att Inter skulle vara med och kriga i toppen av tabellen även kommande säsong. Detta skulle visa sig vara felaktigt..

I mitten av juni blev ryktena om Leonardos flytt till Paris SG för att bli sportchef besannade och Inters mercato kom till en början att handla om vem som skulle träna laget. Innan månaden var slut togs beslutet att Gian Piero Gasperini skulle ta över Inter. På spelarfronten klargjordes det ganska snart att någon av Wesley Sneijder eller Samuel Eto’o skulle tvingas lämna klubben. Under en sommar där det länge verkade som Sneijder skulle gå till någon av Manchesterklubbarna blev det den 23:e augusti offentliggjort att det att det blev Eto’o som fick gå. Kameruniern som under säsongen 2010/11 burit laget på sina axlar med sina totalt 37 mål lämnade Inter för den ryska klubben Anzhi Makhachkala. Den sena övergången gjorde att Inter hade drygt en vecka på sig att hitta ersättare. Den 29:e augusti köptes Diego Forlan från Atlético Madrid och på mercatons sista dag blev ett lån av Lazios Mauro Zarate klart. En annan spelare som lämnade klubben och avslutade en fantastisk period i Inter var Marco Materazzi som under de senaste säsongerna fått allt mindre speltid och under Leonardos tid som tränare blivit allt mer missnöjd. Matrix och Inter enades om att avsluta backjättens kontrakt och där tappade Inter en stark personlighet även om han spenderade mest tid på bänken.

Inters nye tränare Gasperini hade tidigare gjort ett bra arbete i Genoa, framför allt 2008/09 då hans lag nådde femteplatsen och spel i Europa, men ganska snart började diskussioner om huruvida hans försmak för tremannaförsvar skulle passa Inter. Till och med Inters president Massimo Moratti gick ut och ifrågasatte Gasperinis taktik redan under försäsongen. Kanske blev alla olyckskorpars kraxande en självuppfyllande profetia för säsongen började katastrofalt. Förlusten i finalen av Super Cupen mot Milan var kanske ingen katastrof men efter 3-4 mot Palermo, 0-1 mot Trabzonspor, 0-0 mot Roma och slutligen 1-3 mot Novara fick Gasperini sparken och ersattes av Claudio Ranieri som direkt ledde laget till säsongens första seger i och med 3-1 mot Bologna.

Ranieri ledde därefter laget till en sen seger mot CSKA Moskva i Champions League där Inter först tappade en tvåmålsledning innan Mauro Zarate gjorde sitt första mål i Intertröjan med elva minuter kvar av matchen. Efter den katastrofala inledningen på säsongen verkade nu Inter vara på väg uppåt igen. En hemsk septembermånad avslutades och oktober inleddes med en hemmamatch mot Napoli. Domare: Gianluca Rocchi..

I 41 minuter spelade Inter en fantastisk fotboll inför ett kokande Giuseppe Meazza. Till och med Diego Forlan var bra och Inter visade upp ett spel och en offensivlusta som inte hemmapubliken sett på länge. Joel Obi var lysande även om domare Rocchi lyckats ge honom ett gult kort för en klockren brytning på mittplanen efter cirka tio minuter. Jag tror till och med Lavezzi som tappade bollen skulle medge att den unge nigerianens brytning var korrekt. Inter var helt klart på väg att vända säsongen och Obi var på väg mot sitt genombrott. Detta var känslan efter 41 minuter. Det som sedan sker anser jag vara ett av säsongens mest avgörande ögonblick: Joel Obi fick sitt andra gula kort efter att domare Rocchi bedömt att Obi knuffat Napolis Maggio. Knuffen Rocchi sett inträffade utanför straffområdet men det var ingenting som hindrade en av toppfotbollens mest inkompetenta domare från att döma straff. Såväl Obis utvisning som straffen var totalt felaktiga. Jag tror inte att jag var den enda som fick flashbacks till det som hände på Stadio delle Alpi den 26:e april 1998. Till och med en erkänd gentleman och för övrigt lugn människa som Claudio Ranieri tappade humöret. Att matchen sedan slutade 0-3 var ointressant. Inter blev rånade och återigen hette mannen med rånarluvan Gianluca Rocchi.

I början av december åkte jag och Sia från redaktionen ner till Milano för att se Inter möta Udinese. En fantastisk resa på många sätt, inte minst för att jag fick träffa Javier Zanetti och Diego Milito. Sia och jag hade bestämt oss för att stå i Curva Nord vilket skulle visa sig vara ett minne för livet trots att matchen inte blev vad vi hoppats på. Isla gav Udinese ledningen i den 73:e minuten och tolv minuter senare fick vi vara med om någonting historiskt: Javier Zanetti blev utvisad i en Serie A match för första gången i karriären efter att ha fått sitt andra gula kort och orsakade en straff för Udinese. Matchen kändes körd men Julio Cesar räddade Di Natales straff och när Inter fem minuter senare fick straff väcktes hoppet till liv igen. Det bör tilläggas att det var ganska kallt den där decemberkvällen i Milano och spelarna hade under stora delar av matchen haft problem med fästet. En iskall Giampaolo Pazzini fick förtroendet att slå straffen och försöka rädda en poäng till Inter, men halkar och missar. På väg hem efter matchen fanns det en stor oro inför fortsättningen på säsongen. Skulle Inter kunna kvalificera sig för spel i Europa? Skulle man bli ett mittenlag? Skulle Inter, likt 1993/94, riskera att för första gången relegeras?

Då inledde Inter en svit på sju raka segrar i Serie A, bland annat en fantastisk seger i säsongens första Derby della Madonnina, och klättrade uppåt i tabellen. Diego Milito som kallats en flopp började göra mål igen. Inter kvalificerade sig för slutspelet i Champions League. Skulle Inter trots den katastrofala inledningen på säsongen ändå kunna ta sig tillbaka till toppen?

Då inledde Inter en svit på sju raka matcher utan seger i och med en förlust mot Lecce. Den efterföljande 4-4 mot Palermo, där Milito gjorde alla Inters mål, var parodi då större delar av planen var täckt av snö och borde kanske inte ha spelats. Bortamatchen mot Roma som slutade 4-0 var utan tvekan en av de sämsta insatser jag sett och man undrade var den vilja och kunnande man visat upp för bara några omgångar sedan tagit vägen. När Claudio Ranieri, likt Gasperini, förlorade mot nykomlingen Novara och därefter Bologna på hemmaplan började det talas om att hans tid som Intertränare närmade sig sitt slut, men Moratti och Inter gav honom fortsatt stöd. Åtminstone fram till säsongens slut.

Under hemmamatchen mot Catania där Inter gick till halvtidsvila med underläge 0-2 utspelades väldigt starka och rörande scener. Inter var vid den här tidpunkten i en hemsk formsvacka och publiken på Giuseppe Meazza var missnöjd. En kvart in på andra halvlek byttes Esteban Cambiasso ut och Andrea Poli kom in. På bänken kunde man se hur Cambiasso reagerade på publikens missnöje och hur hans ögon var fyllda av tårar. Jag tror inte att jag var den enda som tolkade dessa tårar som kärlek för Inter. Bara några dagar senare i matchen mot Chievo var det dags för ett annat starkt ögonblick. I slutet av matchen mot Chievo då Inter ledde med 2-0 efter att Milito punkterat matchen zoomade kamerorna in Intertränaren Claudio Ranieri, vars ögon fyllts av tårar. Jag vet att det är många som inte gillar Ranieri men jag har svårt att tala illa om en sådan gentleman och känslig person.

I Champions League hade Inter fått en förhållandevis bra lottning då laget ställts mot franska Olympique Marseille. I det första mötet i Frankrike spelade Inter bra och höll 0-0 i 92 minuter. I den sista minuten tappade Christian Chivu markeringen och Ayew gjorde 1-0. Till returen i Milano anordnade Interisti Svedesi årets första medlemsresa och det fanns hopp om att Inter trots allt skulle kunna vända underläget.

Vår resa till Milano var även denna gång en minnesvärd upplevelse med många höjdpunkter. Jag, Nima och Kujtim från redaktionen kände oss nog allihop lite skakiga i benen när vi fick möjlighet att först gå in på Inters huvudkontor och därefter träffa Massimo Morattis fru: Milly Moratti. Vi var alla tre överens om att fru Moratti är en helt enastående person, inte bara för att hon är starkt anknuten till världens vackraste fotbollsklubb. Nima gjorde en klockren intervju med Milly där hon berättade om sitt välgörenhetsarbete och sina tankar kring människor som har det svårt. Jag blev mycket imponerad av denna kvinna som trots hennes ekonomiska situation fortfarande ser och hjälper de som inte har det lika bra. När sedan Milly berättade att hon ringt till sin man för att fråga om hennes svenska vänner fick besöka troférummet på huvudkontoret kändes det närmast overkligt. Jag tror att vi såg rätt fåniga ut när vi som små barn på julafton gick runt i troférummet och passade på att kyssa Champions League pokalen. 

Mitt i allt detta glömde vi nästan bort den verkliga anledningen till resan: matchen mot Marseille. Att gå in på Giuseppe Meazza är alltid en underbar känsla och jag var optimist inför matchen. Efter 0-0 i halvtid fanns det fortfarande hopp även om Inter inte imponerade. I den 75:e minuten exploderade Giuseppe Meazza när Diego Alberto… MILITO gjorde 1-0. Inter tryckte därefter på för ytterligare ett mål för att säkra avancemang men när klockan passerade 90 minuter verkade det bli förlängning. Detta hopp släcktes efter två minuter när inbytte Brandão tog emot en utspark och tog sig förbi Inters mittbackar och kvitterade. Inters hopp om avancemang försvann då blixtsnabbt. Att Pazzini sedan gjorde 2-1 på straff några minuter senare var i sammanhanget ointressant. En ny tung hemresa från Milano med såväl bra som dåliga minnen.

Gentlemannen Claudio Ranieri fick inte sparken efter uttåget ur Champions League, han fick vara kvar två matcher till: 0-0 mot Atalanta och 0-2 mot Juventus. Efter detta tappade Inters ledning tålamodet och Ranieri fick lämna klubben. Hans ersättare blev en skräll: unge Andrea Stramaccioni som gjort succé som huvudtränare för Inters Primavera och vunnit NextGen Series. I debuten mot Genoa fick hans Inter tre straffar emot sig hemma på Giuseppe Meazza men lyckades ändå vinna med 5-4 i sann Pazza Inter anda.

Efter att ha gått obesegrad under sina första fem matcher som huvudtränare för Inter började det pratas om Il Terzo Posto, tredjeplatsen, den som skulle ta Inter till Champions League. Det fanns en chans och den entusiasm Stramaccioni verkade ha fört med sig från Primaveran gjorde att det faktiskt inte kändes som ett omöjligt mål. När Inter i slutet av april mötte Parma borta och gick till halvtidsvila med 1-0 efter mål av Sneijder såg det riktigt bra ut. Lika bra såg inte inledningen på den andra halvleken ut. Under de tio första minuterna av den andra halvleken hade Parma vänt matchen och Lucio funderar nog fortfarande på vad som hände.

I början av maj var det dags för min tredje resa till Milano för säsongen och Interisti Svedesis andra och målet med resan var Derby della Madonnina. Jag vill inte bli alltför tjatig men även denna resa var fantastisk och den här gången var matchen helt enastående. Dagarna innan matchen besökte vi Inters träningsanläggning i Appiano Gentile där jag fick träffa flera spelare som Nagatomo, Cordoba, Sneijder, Alvarez, Palombo och Guarin. Ett annat trevligt möte var det med den nye tränaren Andrea Stramaccioni men störst av allt var att träffa den gamle Interspelaren Ruben Sosa som var en av mina tidiga idoler.

En annan rolig händelse var när jag, Giuseppe, Salar och Niko sprang på Yuto Nagatomo när vi letade efter en klädaffär i centrala Milano. Vi besökte även San Siros Museum och fick en guidad tur på arenan. Den kväll vi spenderade med Thomas Nordahl var även den ett minne för livet. Om det är någonting som är värt att minnas under denna säsong så är det våra två derbysegrar och att få vara på plats under den fina 4-2 segern var bland det största jag upplevt. Under ett par underbara dagar i Milano fick jag inte bara många fina minnen utan även många nya vänner.

Inters seger mot Milan gjorde att Juventus säkrade Scudetton och därmed Inters säsong var i princip över. Det fanns en minimal möjlighet att nå tredjeplatsen vid seger mot Lazio i slutomgången och även om det fanns en viss känsla av optimism och hopp skulle det visa sig att verkligheten ville annorlunda. Inter slutade, som jag nämnt tidigare, sexa och nu när säsongen är över får det ses som ett bra resultat med tanke på hur den sett ut. Jag konstaterar återigen att det är skönt att denna säsong är över så att nästa kan börja.

Ska man sammanfatta Inters värvningar inför säsongen kan man konstatera att Marco Branca och hans medarbetare måste göra ett bättre arbete under denna sommar. Både Diego Forlan och Mauro Zarate har varit besvikelser. Den sistnämnde kommer av allt att döma att återvända till Lazio och jag tror inte alltför många kommer att sakna honom. Zarate är duktig, men bara när han har bollen och även då är han ojämna. Forlan trodde jag personligen mycket på men får erkänna att hans år i Inter varit en flopp. Tror tyvärr att det bästa vore att sälja honom eller helt enkelt låta honom gå och spara in hans lönekostnader. Ricky Alvarez är lovande men har varit ojämn. Jag, och många med mig, irriterar oss på hans långsamhet men jag tror ändå att han kan utvecklas och bli riktigt bra, vilket han varit till och från. Hans första derby mot Milan var i mina ögon riktigt bra. Andrea Poli har varit väldigt bra och utvecklats till en personlig favorit. Inledde säsongen med en skada men debuterade och visade ingen som helst respekt. Mot slutet av säsongen var han mer osynlig men jag tror på honom och räknar med att Inter köper loss honom. Hans tidigare lagkamrat och kapten Angelo Palombo som kom på lån i januari fick inte mycket speltid och lär inte bli kvar. Tråkigt för den tidigare landslagsmannen. Jonathan gjorde bra ifrån sig när han var utlånad till Parma och kommer tillbaka till Inter för att kämpa om en plats. Unge Castaignos fick inte mycket speltid men gjorde ett mål. Frågan är om han kommer att spela för Inter nästa säsong för kanske skulle han må bäst av att få speltid någon annanstans. När det gällde colombianen Fredy Guarin gjorde en skada att hans debut dröjde men jag tror att de allra flesta imponerades av honom. Han kommer att bli kvar och det glädjer mig. En annan värvning jag hoppas mycket på är den av tränare Andrea Stramaccioni. Visst är han ung och oerfaren men, utan att dra allt för stora paralleller, det var Mourinho också en gång i tiden. Stramaccioni har imponerat med sitt mod och hur han tagit sig an uppgiften. Hans uppträdande och sätt att uttrycka sig på presskonferenserna är mycket kompetent. Jag tror få andra tränare, oavsett meriter, hade gjort ett lika bra jobb om de kommit till Inter vid samma tidpunkt. Jag hoppas att Stramaccioni får de resurser han behöver och framförallt: den tid och tålamod han behöver. Jag räknar inte med en ny trippel inom kort men jag tror att vår nye mister kan bli en väldigt betydelsefull person för Inters framtid.

Nu börjar en annan typ av säsong: Silly Season. För Inters del har en värvning redan säkrats och jag tror att Rodrigo Palacio kommer att glädja oss mycket under den kommande säsongen men vi kan vara säkra på att det kommer att hända mycket mer innan det är september och truppen för kommande säsong är klar. Självklart kommer vi på sempreinter.com att fortsätta vårt hårda arbete även under sommaren och se till att ni läsare får reda på allt som händer med vårt kära Inter.

Jag avslutar denna text med att först tacka alla er läsare som läst, kommenterat och fortsatt att stötta Inter trots den svåra säsongen. Det är i motgång som man visar vilken typ av supporter man är. Jag vill även tacka alla som följt med på resorna till Milano för alla minnen, samtal och deras vänskap. Sedan vill jag givetvis tacka mina kompetenta medarbetare här på sidan: Nima, Sia, Kujtim, Hampus och Giuseppe. Jag är oerhört stolt över att vara en del av sempreinter.com och ännu mer stolt över att kollegor och vänner som er. Fotograferna Thomas Salme och Graziano Ferrari, vår designer Nermin Mesic och filmmakarna Elvis Arslanovic och Axel Fridell förtjänar även de ett stort tack för det fantastiska arbete de gör.

“Nella gioia e nel dolore, Per l’Inter eterno amore”