Snacket inför matchen handlade om Milan som slog Barcelona i CL, om Balotellis återkomst på fel sida Navigli, rasism, Berlusconis återkomst till politiken och som vanligt om ett krisande Inter.

Detta trots att Inter komfortabelt slog ut Cluj i EL, men mest rörde sig snacket huruvida spelarna som påminde mer om vandrande lik än något annat mot Fiorentina verkligen borde ha spelat matchen innan derbyt? Skulle Stramaccionis chansning hålla, ge laget själförtroende och flyt inför derbyt eller tömma laget helt på kraft i jakten på derbyvinst och den ack så viktiga tredjeplatsen i ligan?

Nu vet vi, det blev delad pott i derbyt 1-1 efter att El Shaarawy inlett målskyttet för Milan med en vacker yttersida bakom en chanslös Handanovic och Ezequiel Schelotto ordnat kvittering och poäng med sitt första mål för Inter. Det finns en hel del att säga om Stramas coachning, men just vad gäller chansningen att spela bästa laget i EL inför derbyt så funkade det. Inter började matchen piggt och Ricky liksom resten av Inters uppställning såg lovande ut. Fram till underläget det vill säga.

Massimiliano Allegri och hans mannar ledde matchen välförtjänt i halvtid efter att skoningslöst ha utnyttjat svagheterna på Inters vänsterkant. Yuto Nagatomo lämnades åt sitt öde i defensiven av Guarin och det enda som höll siffrorna nere var det faktum att Inter har en världsklassmålvakt i Samir Handanovic. Milan och framförallt Mario Balotelli var närmare två och tre noll än Inter var en kvittering i första halvlek. Det såg mörkt ut inför den andra halvleken, men lyckligtvis började Strama coacha efter halvtid. Il capitano och Nagatomo bytte kant, Fredy Guarin flyttades in på innermittfältet och plötsligt såg det stabilare ut bakåt och man började även skapa en del framåt. Jag gillar slitvargar som Walter Gargano men jag ställer mig frågande till hur det kommer sig att han match efter match blir den spelfördelande mittfältaren? Där har Strama något att bita i. Liksom det faktum att laget av förståeliga skäl då det saknas en prima punta i anfallet har svårt att skapa chanser. Det blir för uddlöst och mycket är beroende av Antonio Cassanos genialitet och spelhumör, det håller inte i längden.

Med tanke på hur säsongen har varit hittills och hur matchen såg ut är jag mer än nöjd med det oavgjorda resultatet. Vi fick se ett Inter med ”grinta” som inte vek ner sig, en super Handanovic som redan efter 30 minuter var Inters MVP och efter halvtid en tränare som äntligen började coacha laget. Jakten på tredjeplatsen är i allra högsta grad levande, men nu har man inte råd med fler genomklappningar a la Fiorentinamatchen. Och vi bör nog alla be att Walter Samuel kommer tillbaka snart, han behövs i backlinjen. Nu finns det inga ledare där bak.

Balotellli fick ingen återkomst som kommer att gå till historien, Handanovic såg till att han hölls utanför målprotokollet med rena mirakelräddningar. Rasismen på läktarna? Matchen stoppades inte, men vi kan nog räkna med en del böter för Inter för vissa ramsor mot Balo.

Och hur var det nu med det krisande Inter? De vandrande liken från Florens är bara en avlägsen mardröm och det här börjar se ut som ett lag igen. Finns alltså en del bra saker att ta med sig från den här matchen med andra ord, det bästa? Schelottos glädjetårar efter målet. Gåshud.

Avanti cosí.

Liten notis: Sulley Muntari måste för övrigt vara den sämsta fotbollsspelaren som har representerat de båda Milanolagen.